RECENSION: Heather, Bush Theatre ✭✭✭✭

Heather

The Bush Theatre

Fyra stjärnor

Boka biljetter Det är ganska svårt att sammanfatta Thomas Eccleshares Heather utan att avslöja det allra bästa med pjäsen – handlingen. Det blir allt mer sällsynt i nyskriven dramatik att ett verk helt förlitar sig på och kretsar kring sin berättelse, men i Heather är just storyn dess största tillgång. Därför är kortfattadhet nyckeln för att hålla pjäsens hemligheter välbevakade, vilket är passande då verket handlar så mycket om just sekretess. Den första delen av denna 50-minutersföreställning består av en brevväxling mellan Heather (Charlotte Melia), en ljusskygg barnboksförfattare, och hennes förläggare Harry (Ashley Gerlach). Harry älskar Heathers arbete och är ivrig att få träffa skaparen bakom den nya ”Greta”-serien, som spås kunna utmana Harry Potter som nästa stora succé. Allt eftersom tiden går och Heathers böcker blir omåttligt populära, avlöser ursäkterna varandra om varför författaren inte kan göra de offentliga framträdanden som fansen kräver – tills sanningen till slut, oundvikligen, kommer fram. I den mindre studion på Bush Theatre har regissören Valentina Ceschi valt enkelhet och stillhet under större delen av pjäsen, som är uppdelad i tre tydliga akter, och föreställningen vinner verkligen på detta. Enkelheten genomsyrar även Lily Arnolds avskalade scenografi, som är anpassningsbar och låter publiken projicera sina egna fantasier på händelseförloppet.

Slutresultatet är nästan hypnotiskt och gör publiken så knäpptyst att man kan höra en knappnål falla medan vi hänger vid varje ord. En uppräkning av ungdomsboksförfattare gör oss nästan delaktiga, och referenser till Buzzfeed gör att pjäsens inramning känns skrämmande aktuell. Eccleshares spår av brödsmulor fyllda med varsel och obehag håller oss trollbundna från första stund – precis som Heathers unga ”Greta”-läsare.

De två skådespelarna är helt fantastiska med ett klart och distinkt röstearbete. Melia och Gerlach är båda magnetiska att titta på; de växlar ansträngningslöst från älskvärt småprat till betydligt mörkare territorium, och levererar varje oförutsägbar replik med en ryslig effekt under de första två tredjedelarna.

Däremot tappar den sista tredjedelen – en i överkant smörig dramatisering av Heathers böcker som filmatisering – den fängslande stillhet som kommit innan, och är pjäsens svagaste punkt. Manuset siktar vagt mot någon slags poäng om försoning och förlåtelse, men når aldrig riktigt ända fram. Idéerna kring identitet, och i vilken utsträckning vi väljer att visa vårt sanna jag för omvärlden, har betydligt mer substans men överges tyvärr för tidigt. Den sista akten lider dessutom av melodramatisk dialog, och skådespelarna belastas med möbelrodd som tillför väldigt lite till slutresultatet.

Heather lyckas ändå göra intressanta observationer om vårt omättliga behov av berättelser, och i synnerhet hur de slutar, samt den oroande trenden att sudda ut gränserna mellan skapare och verk. Viljan att göra innehållsskapare till kändisar ställs nästan inför rätta, och det är utan tvekan ett intressant koncept som inte drar ut på tiden. Även om det sista partiet lämnar en del att önska, gör de starka prestationerna och den fascinerande berättelsen den väl värd högt beröm. Som en vass injektion av kreativt berättande är Heather väl värd ett besök för att se vad som kan uppnås trots små medel.

Spelas till 18 november 2017

BOKA BILJETTER TILL HEATHER PÅ BUSH THEATRE