RECENSION: Hedwig And The Angry Inch, Belasco Theatre ✭✭✭✭✭

Neil Patrick Harris är Hedwig. Foto: Joan Marcus Hedwig and the Angry Inch

Belasco Theatre

19 april 2014

5 stjärnor

I kväll satt jag bakom en pappa som tagit med sin tonårsson till teatern. Under nästan hela föreställningen satt pappan med huvudet i händerna och skakade då och då på huvudet i total förvåning. Grabben satt med öppen mun och kippade efter andan över det som utspelade sig framför honom. Men... ingen av dem rörde sig ur fläcken eller försökte gå i paus. De satt kvar till det absoluta slutet.

Det som lockat dem var Hedwig and the Angry Inch med Neil Patrick Harris, som just nu spelas som förhandsvisningar på Broadways Belasco Theatre. Förmodligen bokade pappan i tron att det skulle vara en trevlig show med den där roliga killen från How I Met Your Mother. Han kanske lär sig att göra bättre research i framtiden, så något gott kommer ur hans fasa.

För Hedwig and the Angry Inch är så långt ifrån den glättiga och välpolerade sitta-framför-tv-n-komedin How I Met Your Mother som man överhuvudtaget kan komma.

Till tonerna av högoktanig rockmusik berättas historien om Hedwig, som genomgår en misslyckad könskorrigering för att kunna lämna Östberlin, bara för att bli övergiven av mannen hon gjorde ingreppet för. Den slarviga operationen lämnar Hedwig med en "angry inch" då hennes nya vagina oväntat läkt ihop. Hon blir vän med den ensamma tonåringen Tommy Speck och hjälper honom att bli rockstjärna genom att skriva låtar med honom. Men även Speck överger Hedwig och tvingar henne att huta fram i skuggan av hans framgångar.

I den här föreställningen tystar Harris tveklöst de kritiker som fortfarande ser honom som den nördiga nykomlingen från Doogie Howser MD, tv-serien från 1989 som startade hans karriär.

Han är inget annat än sensationell som Hedwig.

På samma sätt som Angela Lansbury utan tvekan slog hål på fördomarna hos dem som trodde att rollen som Mama Rose krävde en "Merman-typ", så krossar Harris här förväntningarna hos dem som trodde att han var för lättviktig, för glättig eller för ytlig för att ta sig an den vassa, eldiga och sexuellt explicita karaktären Hedwig.

Det visar sig att han är en helt perfekt Hedwig.

Han har uppenbarligen lagt ner enorm tid på att skulptera sin kropp till perfektion. Det finns inte ett uns fett på hans tvättbrädesmage. Han ser ut som en olympisk idrottare och en vildvuxen kannibal på samma gång, särskilt i finalen när han bara bär läderkalsonger i rollen som Tommy. Han fungerar som en sexuell ledstjärna – han sprider sin karismatiska och sensuella energi ända in i salongens mörkaste hörn.

Ryktet verkar ha spridit sig, för flera snygga unga män satt redo på första raden – och en av dem fick hångla med Hedwig (möjligen lite mer entusiastiskt än väntat och med tungrörelser som Harris nog inte räknat med) till publikens stora förtjusning. En annan fick sniffa på Harris underkläder medan Hedwig grensle över publikmedlemmar rörde sig runt i salongen.

Harris är orädd och ogenerad i allt detta. Han improviserar skickligt med en bitsk och vass skärpa; gestalten av en fräck dragshow-drottning genomsyrar varje rörelse, varje gest och varje blick. Han är sjudande levande och njuter av varje utmaning föreställningen bjuder på.

Och han sjunger brutalt bra, som en erfaren rockstjärna. Hans röst är fängslande; han hanterar de höga, sköra toppnoterna med enastående lätthet, alltid ren, alltid med full kraft. Samtidigt ger han de mjukare, mer smärtsamma partierna en känslig och vacker frasering med perfekt andningsteknik och en fantastisk användning av klangfärg och tempo.

Han är särskilt bra i The Origin Of Love, Sugar Daddy, Hedwig's Lament och Midnight Radio. Men det finns inte ett enda svagt musikaliskt ögonblick.

Det handlar inte om att han sjunger bättre än John Cameron Mitchell; det handlar om att han gör rollen till sin egen. Med pondus, brio och en gränslös energi.

Efter att ha sett denna glimrande insats är det svårt att föreställa sig att Harris inte skulle belönas med en Tony Award. Det förtjänar han definitivt.

Lena Hall är enastående som Yitzhak, med en röst som är både magnifik och innerlig. Hon har utmärkt komisk tajming och publiken blev helt vild när hon slutligen fick återvända till sin kvinnliga persona och triumferande tågade in genom salongen i magnifik Las Vegas-skrud. Hennes deadpan-kontrast till Harris sprudlande energi är perfekt.

Bandet, under ledning av Justin Craig, är helt suveräna; musiken spelas kraftfullt, stämningsfullt och med äkta rockstjärneattityd. Det är en ren fröjd att höra dessa musiker skapa teatermagi.

Michael Meyer regisserar med fingertoppskänsla för det visuella. Julian Crouchs scenografi är underbart galen och Adrienne Phillips står för de pråliga, excentriska och helt fantastiska kostymerna. Harris "Lion King Tina Turner" är särskilt lyckad.

Pappan och hans son var i chocktillstånd vid slutet. Men de stannade kvar. Och det är faktiskt det som är det viktigaste i deras historia.

Det här är ett förtrollande, mirakulöst verk.

Broadway glöder verkligen den här säsongen – och Neil Patrick Harris spelar i en helt egen liga.

Helt omisskännlig.

Boka biljetter till Hedwig på Broadway