RECENSION: The Height Of The Storm, Wyndham's Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Florian Zellers Stormens öga (The Height Of The Storm) med Jonathan Pryce och Dame Eileen Atkins på Wyndham's Theatre.

Foto: Hugo Glendinning Stormens öga Wyndham’s Theatre

9 oktober 2018

4 stjärnor

Boka nu

De som är bekanta med Florian Zellers verk, i synnerhet hans brittiska genombrott Pappan (The Father), kommer att känna igen ekon i Stormens öga. En äldre man, förvirrad med opålitliga minnen; en familj som försöker lösa situationen – ”det här huset är för stort för dig, pappa”; en mystisk besökare; en kvinna från hans förflutna som kanske bär på en djupt begravd hemlighet. Zellers dramatik är fragmentarisk och kryptisk, där varje skede tycks avslöja ny information samtidigt som fakta grumlas, ända tills allt klarnar i slutet. Det här är 80 minuter engagerande teater, vackert spelad med en slutscen som dröjer sig kvar länge.

Foto: Hugo Glendinning

Jonathan Pryce är enastående i rollen som Andre, en framgångsrik författare som närmar sig slutet av sitt liv – förvirrad och plågad men, som alla demenssjuka, med stunder av poetisk klarsynthet frammanad av Christopher Hamptons exemplariska översättning. Hans humör svänger plötsligt och högljutt, och han letar ständigt efter sin fru, Madeleine, och verkar bara nöjd när hon är i närheten. Eileen Atkins är som alltid briljant som Madeleine, särskilt i sin världströtthet och förtvivlan över barnen – hon önskar att de gick sin väg när de hälsar på. Båda besitter en blick som kan svepa över hela salongen, och Atkins är perfekt i leveransen av de humoristiska repliker som lättar upp den intensiva stämningen. De fångar skickligt en relation som varat i över 50 år; de är en enhet, vilket också är pjäsens kärna: Hur hanterar den ena hälften att den andra dör först?

Foto: Hugo Glendinning

De två huvudrollsinnehavarna och texten skapar ett arkiv av avslöjanden som nystas upp när dottern Anne (Amanda Drew), som perfekt gestaltar sin frustration över föräldrarna, får i uppgift att sammanställa Andres outgivna och ofullbordade verk. Hans personliga dagbok introducerar en mystisk kvinna som talar om sin affär med en annan författare och sonen hon uppfostrat ensam – men åsyftar hon Andre? Kvinnan (Lucy Cohu) skiftar identitet, vilket gör att vi ständigt befinner oss bland opålitliga vittnen. Anna Madeley som den andra dottern Elise, och James Hillier som Mannen, representerar den moderna tiden – ständigt fästa vid sina telefoner med föränderliga relationer, vilket fördjupar mysteriet. Det är ett stycke som kräver koncentration, något de båda rollfigurerna har svårt att ge det äldre paret.

Slutscenen knyter ihop säcken på ett vackert sätt, där samtal om svampplockning får en oroande innebörd. Framför allt är det en kärleksförklaring som träffar rakt i hjärtat. Pjäsen börjar morgonen efter en storm, men vi får aldrig uppleva ovädret rent fysiskt. Kanske är stormen den förvirring som rasar i Andres hjärna, men slutscenen förklarar det med en fullständig, renodlad skönhet. Se den för skådespeleri av högsta klass, en ljussättning som pulserar i takt med manus och Jonathan Kents varsamma regi.

BOKA BILJETTER TILL STORMENS ÖGA