RECENSION: HMS Pinafore, Opera Holland Park ✭✭✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar Gilbert och Sullivans HMS Pinafore på Opera Holland Park.

Ensemble och kör i HMS Pinafore på Opera Holland Park. Foto: Ali Wright HMS Pinafore

Opera Holland Park

11 augusti 2022

5 stjärnor

För andra året i rad rundas sommarkvällarna vid Opera Holland Park av på ett glädjefyllt sätt genom en samproduktion med Charles Court Opera som bjuder på en härlig bonne bouche av G&S. Förra året var det Pirates, och i år är det Pinafore. Det är i mångt och mycket samma team, med en liknande utmärkt blandning av respekt för originalets traditionella styrkor och en vilja att uppdatera och förnya inramningen. John Savournin driver handlingen framåt som regissör och i rollen som kapten Corcoran; David Eaton håller taktpinnen både distinkt och följsamt i orkesterdiket, och Richard Burkhard är en mästare på ”patter songs”, den här gången genom att helt enkelt byta ut arméns uppblåsthet mot flottans.

John Savourin som kapten Corcoran, Richard Burkhard som Sir Joseph Porter KCB och Llio Evans som Josephine i HMS Pinafore på Opera Holland Park. Foto: Ali Wright Trots sitt rykte om bitande satir hade W.S. Gilbert inte helt fria händer att kritisera det viktorianska England. En del av poängen med den upp-och-ner-vända värld han skapade var att låta publiken gissa hur seriös hans kritik egentligen var. Det finns alltid nya lager av dubbeltydighet att utforska, både i budskapet och i karaktärernas uppbyggnad. I HMS Pinafore, där måltavlan är det engelska klassystemet och de grymma konsekvenserna av börd, finns inga entydiga hjältar eller skurkar. Faktum är att Dick Deadeye, den skenbara skurken, är den enda som konsekvent säger obekväma sanningar. Kapten Corcoran må vara en mönsterkapten i början, men visar sig vara något helt annat mot slutet, samtidigt som han är en ganska konventionell social klättrare. Mest flagrant är Sir Joseph Porter, marinminister för drottningens flotta, som må vara progressiv i vissa avseenden, men som är en djupt nedlåtande liberal i andra – han faller alltid tillbaka på sina klassprivilegier så fort han möter motstånd från arbetarklassen. Mot slutet är vi osäkra på om ”patriotism” och andra samtida värderingar är föremål för beröm eller förlöjligande, eller båda delarna – ett tvetydigt perspektiv som förstärks av Sullivans omväxlande medryckande och charmigt söta tonsättningar.

Ensemble och kör i HMS Pinafore på Opera Holland Park. Foto: Ali Wright

Skärpan i Gilberts dramatik doldes under decennier av dammiga traditioner från D’Oyly Carte. Men viljan hos nya produktioner som denna att förlägga handlingen till en annan era har återigen frigjort originalets radikala anda. Här befinner vi oss i 1940-talet, där flottans uniformer, damernas mode och frisyrer alla ekar av andra världskriget. Men Savournin motstod klokt nog frestelsen att gå längre och föra in dagsaktuella satiriska referenser. Sir Joseph Porters berättelse om sin resa från springpojke till amiralitetet drar sina egna självklara paralleller till dagens politik (”Jag röstade alltid som mitt parti bad, och tänkte aldrig en egen tanke, så glad!”). När så många regissörer mixtrar med texten på grund av en grundläggande brist på tillit, är det uppfriskande att hitta en som fortfarande litar på att originalet levererar.

Peter Kirk som Ralph Rackstraw och ensemble i HMS Pinafore. Foto: Ali Wright

Det här är en produktion som verkligen boxas över sin viktklass. Det finns bara tolv medlemmar i kören för att täcka besättningen och alla systrar, kusiner och mostrar. Orkestern är också i minsta laget. Men detta spelar ingen roll för kvaliteten på det som levereras. Skådespeleriet och sången i kören är genomgående utmärkt, och David Hulston har skickligt koreograferat det hela till ett ständigt myller av rörelse som ger det tydliga intrycket att det är fler människor på scenen än man tror. Savournin såg till att ensemblen utnyttjade gångbron runt orkestern väl, och även om scenografins antydningar om livet ombord var sparsamma, var kostymerna detaljerade och övertygande. Tempot är högt, vilket bara är positivt, men det hindrar inte några utsökta solon från att kliva fram ur den bredare klangen, särskilt från klarinetten.

Lucy Schaufer (Mrs Cripps) och John Savournin (kapten Corcoran) i HMS Pinafore. Foto: Ali Wright

Bland solisterna är inte alla röster de mest sköna, men de är ändå mycket effektiva i sina roller. Savournin bjuder på en karakterisering av fartygets kapten som uppvisar hans vanliga expertis inom komisk tajming och naturliga scenauktoritet. Han framför även ”Fair Moon...”, det svåra meditativa numret som inleder akt 2, med stor omsorg. Burkhard hittar mer än tillräckligt med humor och exakt diktion för att förmedla satiren hos Sir Joseph till publiken. Han är en rollfigur som blir desto roligare ju mer seriöst han spelas. Han introducerar också en antydan till homoerotik i sin beundran av sjömännen som kunde ha utforskats ytterligare utan att rubba balansen. Nicholas Crawley var en stark närvaro som den obehagliga och närgångna Dick Deadeye, helt oigenkännlig från andra roller han spelat på Opera Holland Park. Slutligen hittade Peter Kirk den rätta blandningen av rättfärdig vrede och romantisk längtan för huvudrollen som Ralph Rackstraw, den vanliga sjömannen som älskar kaptenens dotter.

Som dottern Josephine betonade Llio Evans de mer seriösa aspekterna av rollen och utforskade konflikten mellan romantik och förnuft, men hon var snabb med att utnyttja Sir Josephs tvivelaktiga jämlikhetsideal till sin egen fördel. Sophie Dicks gjorde ett gediget arbete som kusin Hebe; och Lucy Schaufer, nyss hemkommen från Little Women, dominerade scenen som Little Buttercup i sina alltför få nummer.

Detta är en produktion som förtjänar att lyckas och att sättas upp igen i framtiden. Den hittar precis rätt balans mellan texten och samtiden och framför allt med hög teknisk skicklighet och ogenerad entusiasm. Men i slutändan, när solen sänkte sig över Holland Park, räckte det gott med att bara luta sig tillbaka i det bubblande flödet av glad talang och nynna med i ”Never mind the why and wherefore...”.

OPERA HOLLAND PARKS WEBBPLATS