RECENSION: Indecent, Menier Chocolate Factory ✭✭✭✭✭

Vår teaterkatt Libby Purves beger sig till Menier Chocolate Factory när de slår upp portarna igen för att recensera Paula Vogels Pulitzer-vinnande pjäs Indecent.

Alexandra Silber och Molly Osborne i Indecent. Foto: Johan Persson Indecent

Menier Chocolate Factory SE1

✭✭✭✭✭

Boka biljetter

Ett epos av passion och scenkonst

Här ryms livet, historien, passionen för teater, stora folkvandringar och lyrisk romans i regnet. Här finns vrede och humor, kärlek och förtvivlan, skämt och livskraft kombinerat med en rak höger mot pryderi och fördomar – och många budskap från 1900-talet till det 21:a. Istället för att fega med en trygg gammal feelgood-klassiker har Meniers konstnärliga ledare David Babani tagit ett – djupt andetag – nytt amerikansk-judiskt Broadway-drama om en skandal från 1923, som handlar om en lesbisk pjäs på jiddisch från 1907, och dess efterspel under 1940-talet i en dödsdömd vindsvåning i Lodz getto. Det kunde ha varit svårsålt, trots att dramatikern Paula Vogel vann en Pulitzer 1998 och att pjäsen, tillsammans med regissören och samarbetspartnern Rebecca Taichman, kammade hem en Tony precis innan pandemin.

Man förstår varför, och varför den kommer att toppa listorna inför Olivier Awards. Det är en fröjd, kokande av liv och känslor. En tyst rad av åtta allvarliga, påpylsade centraleuropeiska gestalter sitter orörliga som statyer när vi kommer in, för att sedan resa sig och sträcka på sig medan aska sprids omkring dem när violinisten stämmer upp. Den anspråkslöse gamle Lemmi (Finbar Lynch) förklarar ursäktande att han bara är en sceninspektör, men att han har en historia att berätta, vilket skådespelarna ska hjälpa honom med. Vid det här laget dansar de; dragspel och klarinett förstärker den klagande klezmerviolinen och sagan tar sin början. Den berättar hur en pjäs på jiddisch, Hämndens gud (Got fun Nekome), spelades från St. Petersburg till Berlin, Konstantinopel och New York, och tillbaka till Polen under förintelsen när författaren Sholem Asch förbjöd dess uppförande för all framtid. Eller fram till 1974, då Paula Vogel – som student i färd med att finna sin identitet – hittade den i ett universitetsbibliotek och blev trollbunden. Över decennierna talade den till hennes förståelse av kärlek: en lyrisk, passionerad och gränsöverskridande berättelse från shtetln om en bordellägares oskuldsfulla dotter som blir kär i en av hans prostituerade, vilket driver fadern till ett hädiskt raseri där han kastar den dyrbara Torah-rullen på henne – en rulle som hans anställda flickor tjänat ihop åt honom ”på sina ryggar och sina knän”.

Ensemblen i Indecent. Foto: Johan Persson

Det är högt tempo där tid och plats signaleras via texter på den förgyllda prosceniumbågen. Ensemblen visar oss den unga Aschs ängsliga presentation av sin första pjäs för skeptiska äldre (medelålders skäggiga karlar som läser rollerna som kärlekstörstande flickor är obetalbart roliga). Visionärerna förstår att ”vi behöver pjäser på jiddisch för att representera vårt folk, berätta om våra synder. Varför måste judar alltid vara hjältar?”. Andra fruktar – förutseende nog – att dess uppriktighet ska göda antisemitismen. Men som Asch säger: ”Tio judar i en cirkel som anklagar varandra för antisemitism” är ganska normalt. Och året är 1907: Berlin lär väl älska dess modiga sexuella ambivalens? ”Allt tyskarna kan prata om är dr Freud!”. Ensemblen förvandlas för en stund till en Berlin-kabaret, komplett med Peter Polycarpou och hans skägg i en hisnande dragshow med fjäderprydd huvudbonad.

Pjäsen spelas över hela Europa, och den dramatiska slutscenen återskapas praktfullt från alla vinklar när den kvicka ensemblen gestaltar turnén genom Europas huvudstäder. De unga kvinnorna (Alexandra Silber och Molly Osborne) kastar sig in i de ibland komiska, ibland vackra kärleksscenerna. Sedan blir det 1920 och Staten Island, när kära Lemmi (vid det här laget är vi förälskade i den ödmjuke, trogne skräddaren som blev scenarbetare och hans medmänskliga visdom) följer Asch genom porten till friheten. I Provincetown och Greenwich Village får pjäsen, på jiddisch, ett sådant gensvar att en översättning görs inför en Broadway-premiär. En av originalskådespelerskorna kan inte bemästra engelskan tillräckligt bra, och producenterna inser att hon inte kan låta som ”en flicka direkt från båten”. Det är jazzåldern – immigranter måste amerikaniseras...

Ensemblen i Indecent. Foto: Johan Persson

New York visar sig dock vara mer lättchockerat än det gamla Europa. Den amerikanska ersätterskan är förtjust över att chocka sina föräldrar med det lesbiska temat, medan Lemmi mumlar i kulisserna att all kärlek är kärlek – ”När Messias kommer, tror jag, finns inget hat...”. Olycksmolnen hopar sig: ”Judar, polacker, ta ert skräp tillbaka till ert eget land...”. I en känd razzia slår moralpolisen till under premiärkvällen, där konstapel Baillie hopplöst är i vägen i kulissen. De arresterade skådespelarna drabbas av en beryktad dom som kräver att amerikaner endast serveras ”hederliga och sunda” pjäser. I en av berättelsens många ironier, skickligt och snärtigt framfört i denna fantastiska iscensättning, är det en predikan av rabbin Silverman som eldar på protesterna.

Lemmi återvänder till Europa och hamnar till slut i gettot i Lodz. Där delar han de sista brödsmulorna medan en grupp trotsigt sätter upp en scen ur pjäsen – deras arv. Vi vet vad ett gällt ackord från instrumenten betyder: ännu en razzia, ännu en fruktansvärd kö som ekar av kön på Staten Island tjugo år tidigare. De två flickorna dansar och omfamnar varandra, om än bara i en dröm, vita och eteriska och fria medan riktigt regn faller.

Spelas till 27 november