RECENSION: Kin, National Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Kin på National Theatre, skapad av Geckos konstnärliga ledare Amit Lahav.

Amit Lahav och kompani. Foto: Malachy Luckie. Kin

National Theatre

16 januari 2023

4 stjärnor

BOKA BILJETTER

Det börjar med firande, musik och tradition och slutar med att ensemblen delar med sig av sina egna berättelser om migration. Verket är skapat av Geckos konstnärliga ledare Amit Lahav, och i centrum står hans mormors resa från Jemen till Palestina 1932 för att undkomma förföljelse. Invävt i stycket finns andra migrantöden, ett visuellt narrativ i form av magnifik fysikteater där vi hör fragment av dialog på många olika språk. Det skildrar de förödande konsekvenserna av politiska beslut och hur liv sopas undan, kulturer förtrycks och förstörs, flykt, överlevnad och gränsvakternas småaktiga grymhet. Det är en produktion fylld av semiotik och symbolik som skapar slående scenbilder – de förtryckta har gula streck målade på ryggen, dockspel väcker förfäder till liv och cigaretter fungerar som maktsymboler. Vid vissa tillfällen blir tempot dock så hektiskt att verket blir svårt att greppa.

Foto: Malachy Luckie

Jag är medveten om att detta är ett avsiktligt val för att spegla migrationens kaos, de ständiga dokumentbytena och kraven. Men ibland är det oklart om vi följer två eller tre familjer, vilket gör att det känslomässiga engagemanget riskerar att mattas av när det är svårt att knyta an till en enskild karaktär. Ibland hade stillhet kunnat säga mer än tusen ord, men vi drivs ständigt vidare till nästa sekvens, av vilka vissa känns en aning repetitiva. Där föreställningen verkligen imponerar är i samarbetet med Dave Prices musik, som blandar traditionella toner med soundtrack-utdrag, samt den utmärkta och sparsmakade ljusdesignen. Särskilt effektivt är en strålkastare som glider förbi likt ett skepp som varken ser eller hör migranterna, samt ljus som riktas direkt mot publiken för att peka ut oss.

Foto: Malachy Luckie

Ensemblen är lysande och leder oss mot en kraftfull final som känns alltför bekant från nyhetssändningar och samtidsdebatter – ett slag rakt i solarplexus. Här blir verkets innebörd knivskarp: det spelar ingen roll vilken kultur eller tro du tillhör, vi är alla fränder.

Spelas till och med 27 januari 2024.