RECENSION: Kiss Me Kate, London Coliseum ✭✭✭✭

Douglas Mayo recenserar Opera Norths uppsättning av Cole Porters Kiss Me, Kate, som nu spelas under en begränsad period på London Coliseum.

Stephanie Corley som Lilli Vanessi och Quirijn de Lang som Fred Graham i Kiss Me, Kate. Foto: Tristram Kenton Kiss Me, Kate

London Coliseum

20 juni 2018

4 stjärnor

Boka biljetter Londons teaterliv befinner sig i ett klassiskt Broadway-läge med inte mindre än två stora produktioner – Kiss Me, Kate och The King and I. Skrivna av de tre giganterna Porter, Rodgers och Hammerstein, spelas dessa under de närmaste två veckorna på två av Londons största scener: The Coliseum och London Palladium. Opera Norths Kiss Me, Kate hade premiär igår för en kort gästspelsperiod och det är en sannerligen blandad upplevelse. Denna "pjäs i pjäsen" har Shakespeares Så tuktas en argbigga som kärna. Det är i allra högsta grad en musikal där handlingen bärs fram av dialogen, kryddad med några av Porters främsta pärlor som Wunderbar!, So In Love, I Hate Men, Too Darn Hot, Always True To You In My Fashion och Brush Up Your Shakespeare, som alla förgyller Bella och Sam Spewacks fantastiska manus.

Vilken fröjd det var att höra Opera Norths magnifika orkester på över 50 musiker under James Holmes ledning. De framförde David Charles Abells och Sean Alderkings gnistrande arrangemang, rekonstruerade från Robert Russell Bennetts original. Det lät ljuvligt – fylligt, frodigt och drömskt; inget går upp mot det ljud som en ensemble av denna storlek kan frambringa.

Ensemblen i Kiss Me, Kate. Foto: Tristram Kenton

Jo Davies och Ed Goggin har gett oss en mycket traditionell och klassisk iscensättning av denna stormusikal. Allt flyter på relativt smidigt tack vare Colin Richmonds minimalistiska scenografi med stora roterande skjutpartier och målade fonder som förflyttar oss från föreställningen på scenen till vyerna bakom kulisserna. Det är ett koncept som troligen hade fungerat bättre i en mindre lokal, men på Coliseums enormt breda scen går det bitvis förlorat, särskilt som många av de större scenerna är fokuserade till den bakre delen av scenrummet. Richmonds kostymer varierar i kvalitet, likaså perukerna och håret som i vissa fall ser genomarbetade ut och i andra som om de helt glömts bort.

Alan Burkitt som Bill Calhoun och Zoë Rainey som Lois Lane i Kiss Me, Kate. Foto: Tristram Kenton

Kiss Me, Kate använder också en udda hybrid av opera- och musikalartister. Som Fred och Lilli är Quirijn de Lang och Stephanie Corley musikaliskt oklanderliga. Corley är den perfekta argbiggan; hennes motståndsförmåga, skärpa och giftighet mejslas skickligt fram genom dramitiken på och bakom scenen. De Lang låter fantastisk med sin fylliga baryton, men hans Fred kändes något tam i sitt dunder och brak – det kändes som att det bombastiska som krävs för att balansera dessa två eldiga karaktärer inte nådde sin fulla potential. Det hjälpte inte heller att Freds kostym i första akten bestod av något som liknade pösiga vadarbyxor i plast och en minst sagt tveksam peruk.

Annat var det med paret Lois Lane och Bill Calhoun (Zoe Rainey och Alan Burkitt). Båda sjöng och dansade som om livet hängde på det. Med fantastisk sång formligen exploderade båda karaktärerna från scenen i sina nummer i andra akten, Always True To You In My Fashion och Bianca, där de båda tog den enorma scenen i besittning och fick stående ovationer.

Stephane Anelli som Paul och ensemblen i Kiss Me, Kate. Foto: Tristram Kenton

Pjäsens två olycksaliga gangsters, här spelade av Joseph Shovelton och John Savournin, levererar sina repliker med komisk finess. Deras Brush Up Your Shakespeare är en humoristisk höjdpunkt precis innan finalen.

Två andra nämnvärda prestationer kommer från Aiesha Pease, vars riviga Hattie gör det mesta av sina scener, och den märkvärdige Stephan Anelli, vars tolkning av Paul tycks ha kanaliserat Donald O'Connors ande. Hans dans och scennärvaro i Too Darn Hot är helt enkelt elektrisk! Det största problemet denna produktion har att övervinna är själva lokalen, i synnerhet det enorma orkesterdiket som likt en vallgrav skapar ett distanserat avstånd mellan skådespelare och publik. Det märks inte lika tydligt i storartad opera, men när man lägger till talade scener blir den katedraliska miljön snabbt övermäktig. Med Kiss Me, Kate och The King and I får publiken se två helt olika sätt att närma sig musikalteater – en hybrid mellan musikal och opera kontra renodlad musikalteater – där de sceniska och tekniska greppen skiljer sig åt. Där denna Kate fungerar som bäst är när handlingen sker längst fram i centrum; det är där, och endast där, som energin mellan scen och salong möts och musikalen verkligen får liv. När det språkar är det sannerligen Wunderbar!

Spelas till 30 juni 2018

BILJETTER TILL KISS ME KATE