RECENSION: La Bohème, Opera Holland Park ✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar Puccinis La Bohème under Opera Holland Parks säsong 2023.

La Bohème

Opera Holland Park

3 stjärnor

Opera Holland Parks webbplats

Med tanke på hur extremt välbekant denna opera är, står varje regissör inför en rejäl utmaning. Frestelsen att förlägga handlingen så långt bort från det sena 1800-talets Paris som möjligt är stor, men samtidigt är detta ett centralverk inom verismen – en genre där rå realism utgör kärnan i dess estetik. Var hittar man den rätta jämvikten?

Natascha Mitchell har valt att förlägga denna uppsättning till en italiensk filmstudio på 1950-talet där en periodfilm från Belle Époque håller på att spelas in. Kvällen inleds med en knastrig version av en Edith Piaf-låt, och alla Puccinis rollfigurer är involverade i inspelningen – Rodolfo är manusförfattare, Mimi kostymassistent, Musetta sångerska, Marcello scenograf och så vidare. I teorin är det ett begåvat grepp, men under tre av de fyra akterna visar det sig vara mer distraherande än insiktsfullt.

Ensemble och kör i La Bohème. Foto: Craig Fuller.

Scenen är belamrad med filmmakers-attiraljer, inklusive en stor kamera som rör sig framför orkestern, och befolkad av statister och studioutrustning som ibland smälter samman med kören. Man kan bara beundra skickligheten i hur alla dessa sammanflätade delar flyter sömlöst kring varandra, men samtidigt ifrågasätta om detta verkligen är den bästa miljön för ett drama som – utanför scenen på Café Momus – främst består av en serie intima möten som hyllar vänskap, romantik eller båda. Här föredrar man enkelhet framför febril aktivitet, även om det riskerar att bli en mer konventionell tolkning. När enkelheten väl återvände i tredje akten hamnade allt plötsligt i ett skarpt och fängslande dramatiskt fokus.

Adam Gilbert som Rodolfo och Katie Bird som Mimi. Foto: Craig Fuller

Med det sagt håller den musikaliska sidan av kvällen en mycket hög nivå. City of London Sinfonia, under George Jacksons ledning, frossar i de läckra orkestertexturerna och lyfter fram de många lager av instrumentala klanger som Puccini frammanar för att tjäna det dramatiska ögonblicket. Det finns inget rutinmässigt över detta framförande, och eftersom Jackson vågade skapa äkta pianissimo under Holland Parks väldiga tält fick vi höra stämmor i orkestern som vanligtvis inte går att urskilja i den allmänna ljudbilden.

Likaså sjöngs huvudrollerna på högsta nivå. Katie Bird bjuder på den bästa tolkningen av Mimi som jag har hört på åratal. Alltför ofta tycks sångerskor i denna roll tro att de måste tyna bort inför våra ögon redan från första början; Bird erbjuder däremot en genuin, pigg personlighet hela vägen igenom, med vackert strukturerade huvudarior och en suverän dödsscen där hon, precis som orkestern, sänker volymen tills bara en hjärtskärande tråd av ljud återstår. En final som vi alla hört så många gånger fångade plötsligt intresset på nytt.

Adam Gilbert, Barnaby Rea och Ross Ramgobin. Foto: Craig Fuller

Hon matchades väl av Adam Gilberts Rodolfo, som till fullo bemästrade rollens krav och sjöng helt utan ansträngning. Runt dem fanns en mycket övertygande skara vänner. Marcello, Colline och Schaunard var alla trovärdiga tolkningar fyllda av värme, energi och humor. Särskilt Barnaby Rea som Colline framförde sitt farväl till rocken som om livet hängde på det, och Ross Ramgobin förmedlade Marcellos kvicksilverartade humörsvängningar och hållning med stor trovärdighet. Elizabeth Karanis Musetta matchade honom hela vägen och dominerade andra akten precis så där retsamt och innerligt som hon ska.

Elizabeth Karani som Musetta. Foto: Craig Fuller

Trots allt fokus på huvudrollerna är detta en opera vars framgång vilar på en kollektiv insats för att skildra en miljö. Kören spelar en stor roll i att få detta att hända, och som vanligt levererar Opera Holland Park med bravur på denna punkt, oavsett om det gäller gästerna på Café Momus, gatuhandlare eller barngrupper. Sångare från olika organisationer strålade samman i en sammanhållen och fängslande gestaltning av de stora scenerna. Här ska regissören verkligen ha beröm, trots min kritik mot helhetskonceptet, för att ha skapat så övertygande scener när hela scenen sjuder av liv.

Elizabeth Karani som Musetta. Foto: Craig Fuller

Jag vidhåller min åsikt att regissören försökte för hårt att ympa in sitt stora koncept på en opera som så ofta fungerar bäst i ett intimt, nästan kammaroperaliknande format. Det råder dock ingen tvekan om att den fullsatta salongen på premiärkvällen njöt av en föreställning som musikaliskt erbjöd betydligt mer än vanligt, och påminde oss på nytt om hur skickligt denna opera är komponerad på alla plan.