RECENSION: Naked Boys Singing, Eagle Garden Theatre ✭✭✭

Julian Eaves recenserar Naked Boys Singing, en revy som just nu spelas under en begränsad period på Garden Theatre på The Eagle i London.

Naked Boys Singing

Eagle Garden Theatre

19 oktober 2020

3 stjärnor

Boka biljetter

Revy är en svårbemästrad form, och den här är inget undantag.  Med en mängd olika upphovsmän (inte mindre än 13 stycken), rör det sig om en ovanligt spretig samling vinjetter byggda kring det minst lika lösa koncept som utlovas i den anspråkslösa och ärliga titeln.  Utan en tydligare ram flackar innehållet åt alla håll utan någon enhetlig idé som knyter ihop säcken till en meningsfull helhet.  Det är mest en rad musiknummer staplade på varandra: bristen på dialog gör att det känns mer som en sångcykel kring en visuell gimmick än något annat.  Öppningsnumret, 'Gratuitous Nudity', säger egentligen allt.  Man ska inte förvänta sig mer än den här uppställningen av sex killar som ofta (men inte alltid) uppträder utan en tråd på kroppen.  Inte ens det inledande försöket att dra upp den sjätte medlemmen ur publiken till scenen leder någonstans, vilket är synd då en tydlig kontakt mellan scen och salong alltid är välkommet.  Den marknadsförs som en 'campy musikal', men i själva verket saknas både camp-estetiken och ett sammanhängande manus. Om du förväntar dig karaktärsbygge och en handling bör du tänka om.

Men ensemblen är sympatisk.  Liam Asplen spelar den olycksalige mobilanvändaren som 'tvingas' upp på scenen som ett straff för att han tittat på telefonen under föreställningen, och försöker tillkalla Lynn Barber (en rapp och samtida brittisk referens som lovar gott för manuset, men som dessvärre aldrig följs upp).  Han har en lätt och oskuldsfull röst.  Faktum är att stämningen överlag är oväntat städad och rar; man kan förmodligen ta med sin mor på det här och hon skulle finna det hela rätt charmigt.  Det är inte så konstigt att den spelats Off-Broadway i tolv år.

Nick Brittain gör bra ifrån sig med sin dansarfysik och sin klara tenor, och får ut det mesta av ett par snygga Bob Fosse-pastischer.  Carole Todds koreografi (hon står även för regin) är en av produktionens främsta behållningar: hon är uppfinningsrik och lekfull.  Ensemblen får arbeta på ett enkelt golv till Aaron Clinghams skickliga ackompanjemang på keyboard, och de lyckas uträtta små underverk i en temperatur på runt 7 grader.  (Det var som att sitta i ett kylskåp, trots att tre värmelampor över scenen lyste röda: jag vet inte om killarna märkte av dem, men på första raden kändes de definitivt inte).  Killarna uppskattar säkert Todds mer energiska rutiner eftersom de får chansen att få upp värmen.  Tyvärr är dock en hel del av musiken förvånansvärt lågmäld, vilket har en nästan sömngivande effekt.  Rollbesättningen sjunger utan mikrofoner i denna intima lokal, och jag förstår inte hur de håller rösterna varma, men de hittar vackra harmonier och låter riktigt bra.

Ensemblen i Naked Boys Singing

Själv satt jag hopkurad i tröja, halsduk, mössa och vantar och var stelfrusen av ett iskallt drag som blåste ner över mig som ett ovanligt elakt luftkonditioneringssystem.  Det var en prövning.  Hur ensemblen undvek att huttra är ett mysterium för mig.  Men när man är byggd som Kane Hoad – truppens mest atletiska medlem – är man kanske gjord av hårdare virke!  Denna maskulinitet kändes dock inte helt hemma i de lättviktiga och ytliga texterna, trots att vi får veta att nakenhet bara är ännu ett 'fönster till själen'.  Tyvärr såg jag inte mycket själ i den här showen: visst fanns det stunder av sentimentalitet, men inget som vägde tyngre.  Detta lätta fluff får 'Hair' att framstå som tung professionalism.

Daniel Ghezzi bidrog med en mer intellektuell närvaro och gav sina nummer en lågmäld värdighet.  Daniel Noah hade sina egna fina stunder som en drömmande karaktär med längtan i blicken.  Och Jensen Tudtud lockade fram föreställningens största skratt med sitt nummer som nakenstädare.  Numren levererade precis vad man förväntar sig – 'den gör vad den lovar på förpackningen' som en kollega konstaterade ikväll – och om du bara vill få dina (enkla och okomplicerade) förväntningar infriade på teatern så är det här en show du mycket väl kan uppskatta.

Den tar dig inte med på någon resa, den ställer inga obekväma frågor och den får dig definitivt inte att tänka efter.  Men den bjuder på hud, melodier och snygga danssteg.  Med tanke på bristen på andra föreställningar just nu gör den ingen skada.  Genom att se den bidrar du också till att hålla teatern vid liv, precis i en tid då regeringen tycks ha tryckt på självförstörelseknappen för hela den brittiska teaterindustrin.  Scenen The Eagle opererar på 25 % kapacitet och överlever enbart tack vare denna utomhusscen på bakgården.  Showen spelas i repertoar med en nypremiär av 'Pippin', och fler produktioner planeras under vintern: så länge restriktioner och lockdowns tillåter.  Det är en djärv och modig satsning, och producenterna känner sin publik väl: vi får hoppas att deras vågspel lönar sig.