RECENSION: Pinter Seven, Harold Pinter Theatre ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Pinter Seven som en del av Pinter at the Pinter-säsongen

Martin Freeman och Danny Dyer i Pinter Seven. Foto: Marc Brenner Pinter 7 Harold Pinter Theatre

6 februari 2019

5 stjärnor

Boka biljetter

Den magnifika sviten av Pinters kortpjäser når ett fulländat klimaktus i parningen av A Slight Ache och The Dumb Waiter. Två enaktare om externa hot och krafter som raserar vardagens rutiner utgör Pinter 7. Mycket medial uppmärksamhet har riktats mot Danny Dyer och Martin Freeman i The Dumb Waiter, vilket kanske har tagit fokus från vad som för mig visar sig vara säsongens absoluta höjdpunkt, A Slight Ache.

Jamie Lloyds genialiska regi tar pjäsen tillbaka till sitt ursprung som radioteater och iscensätter den som en inspelning, komplett med röster vackert modulerade i mikrofoner, ljudeffekter och musik. Gradvis rör sig dock skådespelarna bort från manus och mikrofoner fram till det gastkramande slutet. Det är en vanlig dag för Flora och Edward, årets längsta dag, och deras trädgård sjuder av blommor och natur. En geting som fastnat i marmeladen blir en metafor för deras fångna liv – vem är tändstickssäljaren vid deras bakre grind? Inte vid framsidan, där han faktiskt skulle kunna sälja något, utan där har han stått i veckor i ur och skur. Flora välkomnar honom, Edward känner sig hotad och de bjuder in honom i sitt hem. Vem och vad representerar han? Gemma Whelan och John Heffernan är enastående som paret; hon bemästrar en glasklar överklassengelska som för tankarna till kungligheter, han är uppjagad men bildad, med sina intensiva forskningsintressen ständigt närvarande.

John Heffernan och Gemma Whelan i Pinter Seven. Foto: Marc Brenner

Hela säsongen har påmint oss om hur komisk Pinter faktiskt är, och paret sätter varje poäng perfekt. Eftersom tändstickssäljaren är en osynlig roll finns det en glädje i hur beskrivningen av honom gradvis avslöjas: ”Du ser ganska varm ut. Vill du ta av dig din rånarluva?” Givetvis blir det mer olycksbådande när Flora minns hur hon blev våldtagen av en tjuvskytt och undrar om dette är samma man, medan Edward påminner sig om hur han själv en gång liknade försäljaren innan han nådde sin nuvarande position. Kanske representerar tändstickssäljaren en vilande sexualitet när Floras återuppväcks; hennes namngivande av blommorna i trädgården dryper av fuktig sensualitet mot slutet. Kanske representerar han de hemlösa och vad som händer när vi bjuder in främlingar i våra hem – försäljaren är en tyst prototyp av luffaren Davies i The Caretaker. Inspelningslampan slocknar, men pjäsen fortsätter tills Flora tar Barnaby, som hon har döpt försäljaren till, med sig uppför trappan och Edward dyker upp i den klädsel som beskrivits för att sälja tändstickor. Det är kusligt, fängslande, suveränt spelat och värdigt de högsta av utmärkelser.

The Dumb Waiter (Matshissen) gör inte heller någon besviken. I en sjabbig källare väntar yrkesmördarna Ben och Gus på nästa uppdrag. Det förekommer mycket väntan i nittonhundratalsdramatiken; Ben och Gus är Pinters motsvarighet till Vladimir och Estragon, och deras Godot är chefen, den osynlige Wilson. Medan de väntar på instruktioner letar Gus i sina skor och hittar platta tändsticksaskar, Ben läser högt ur tidningen, toalettspolningen är klen och vardagens trivialiteter fångas helt perfekt. Som en fin detalj innehåller det första kuvertet som skjuts under dörren tändstickor – en snygg koppling mellan kvällens båda pjäser. Instruktionerna skickas ner till dem via matshissen – men det är beställningar på mat.

Paret fungerar som en klockren komisk duo; Martin Freemans uppläsning av matbeställningarna är hysteriskt rolig – ordet ”scampi” har nog aldrig framkallat ett sådant gapskratt. Danny Dyer tonar ner sin tuffings-image något och spelar den till synes mer känslige Ben, som hävdar sin rang och låter Gus agera först. Hans prestation är aningen manéret, men perfekt för rollen. Det talas om att deras förra uppdrag gick snett och att en flicka dödades, och det smyger sig in en känsla av att de straffas för detta misstag när matbeställningarna eskalerar och de får offra sitt eget te och sina egna förnödenheter för att tillfredsställa gudarna ovanför. Genom att fokusera så mycket på komiken har spänningen offrats en aning; det finns ingen stark känsla av hot och efter att ha sett pjäsen flera gånger känns tempot i denna version så högt att den upplevs som snöpligt kort. Dyer och Freeman är dock ett utmärkt par och de för säsongen i hamn med flaggan i topp.

Detta har utan tvekan varit ett av de senaste årens stora teaterevenemang, en verklig ”once in a lifetime”-möjlighet att se Pinters mer sällsynta verk. Skådespeleriet har varit magnifikt, även om jag funderat på om en mindre ensemble kunnat få ut ännu mer av verken – jag hade gärna sett tidigare skådespelare som Russell Tovey, Tamsin Greig och Maggie Steed återvända i andra roller. Men bredden och kvaliteten hos de medverkande har varit häpnadsväckande, och Jamie Lloyd har bekräftat sin ställning som en suverän uttolkare och förnyare av Pinter. Och det är inte över än; den ”inofficiella Pinter 8”, Betrayal (Sveket), har premiär nästa månad!

BOKA BILJETTER TILL PINTER SEVEN

BOKA BILJETTER TILL BETRAYAL