RECENSION: Preludes, Southwark Playhouse ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Preludes av Dave Malloy som nu spelas på Southwark Playhouse.

Keith Ramsay i Preludes. Foto: Scott Rylander Preludes Southwark Playhouse

11 september 2019

5 stjärnor

BOKA BILJETTER

Efter den katastrofalt misslyckade premiären av hans första symfoni drabbades den ryska kompositören Sergej Rachmaninov av en tre år lång skrivkramp. Vägen ut ur mörkret blev en kur av hypnos och psykoterapi hos den extraordinära doktor Dahl. Efter månader av dagliga sessioner befriades han från den förlamande självtvivlan och rädslan för att misslyckas som hållit honom fången. Det banade väg för en nystart och evig berömmelse som skaparen bakom hans andra pianokonsert, tveklöst hans mest älskade verk. Det är samma musik som senare blev soundtracket till filmen 'Kort möte' och otaliga romanser sedan dess. Det här är en fantastisk berättelse om hur konst och terapi kan övervinna känslomässig motgång. Men om man förväntar sig en sorts 'On A Clear Day You Can See Forever' kryddad med vodka och sobelpäls, då kommer man – likt den som går ut i skogen – bli rejält överraskad.

Keith Ramsay och Georgia Louise. Foto: Scott Rylander

Dave Malloy är den anmärkningsvärda och helt oefterhärmliga amerikanska skaparen av ny musikteater ('Natasha, Pierre and the Great Comet of 1812', 'Ghost Quartet' och andra verk som vunnit priser – inklusive Obies och Tony-nomineringar – sedan 2007). Han har tagit sig an denna historia med en auteur-känsla. Han skriver manus, sångtexter, musik och orkestrering, och filtrerar sina karaktärers erfarenheter genom sitt eget livs prisma för att skapa något helt nytt. I denna brittiska premiär på det ständigt driftiga Southwark Playhouse har han i Alex Sutton funnit en regissör med intelligens, teatralisk fingertoppskänsla och – framför allt – det personliga engagemanget som krävs för att förverkliga hans vision. Danielle Tarento producerar, och det kreativa teamet tillsammans med ensemblen är av yppersta klass.

Keith Ramsay, Georgia Louise och Rebecca Caine. Foto: Scott Rylander

I programbladet finns en essä där Sutton avslöjar sin inställning till projektet och teater i allmänhet: 'Vad är den till för? Vad är poängen? Är det bara underhållning? Är det för erkännande, ära eller berömmelse? Handlar det om acceptans?' Fler frågor följer. Sedan förklarar han riktningen för denna uppsättning: 'Istället för en traditionell musikal som skriker "TITTA PÅ MIG!", eller en pjäs som säger "Fundera på mig", så säger den här föreställningen "Sakta ner, lyssna, förbli lugn, tänk, skapa, gör, acceptera den du är – till slut kan du navigera genom denna värld." Med dessa tankar i bakhuvudet är du redo att kliva in i den stora salongen för en upplevelse olik allt du tidigare hört eller sett.

Rebecca Browers scenografi (med läktare på två sidor) består av en låg svart plattform där en svart flygel står placerad. Den flankeras av två mixerbord (för kapellmästaren Jordan Li-Smith och assistenten Billy Bullivant) och ramas in av tunna, koncentriska romber av ljus som blinkar och glöder i vitt, blått och rött mot mörkret (ljusdesign av Christopher Nairne). Mittemot detta, högst upp i auditoriet, sköter ljuddesignern Andrew Johnson ljudbilden. Från det första 'doon' av djupa elektroniska vibrationer som dånar genom öronen, kombinerat med perfekt synkroniserade ljuspulser på scenen, hålls vi i ett fast grepp av detta tekniska konstnärskap. Malloy är en mästare på elektronisk dansmusik och använder den, tillsammans med influenser från kompositörer som Dallapiccola, för att förvandla den senromantiska Rachmaninov till dagens ljudbild.

Keith Ramsay, Georgia Louise. Foto: Scott Rylander

In i tekniken måste givetvis flygelns toner flöda, framförda av konsertversionen av Rachmaninov, här spelad av en maskulin och välputsad Tom Noyes. Han bär frack (Brower står även för kostym, där hon blandar tidsepoker precis som på dagens moderna konsertscener). Han har en stum roll, förutom de ljud han producerar på sitt instrument – vilka är magnifika – men han är också en skicklig skådespelare som är lika uttrycksfull med sin kropp och sin hållning (skickligt regisserat av Ste Clough). Den 'andra' Rach, som i början sitter febrig och orolig på en stol i rysk imperiestil, är hans raka motsats. Keith Ramsays konstnär i sliten svart regnrock, med ögon likt Liza Minnelli och en mun som lånad från Lillian Gish, är den sköra och bräckliga själen mot den andras stränga, musikaliska kraft. Mot honom står Nikolai Dahl i Rebecca Caines eleganta men självsäkra och kontrollerade rolltolkning (här i en träffsäker genusöverskridande rollbesättning, sittande i en modern Bauhaus-stol). Det vi får bevittna är en utdragen dialog mellan kompositören och hans oåtkomliga andra hälft: hans konst. Hela pjäsen – för det är verkligen en pjäs i grunden – dramatiserar processen där dessa två sidor börjar tala med varandra för att till slut hitta ett sätt att vistas i samma universum.

Norton James, Steven Serlin och Georgia Louise. Foto: Scott Rylander

Så, vi har slagit fast att detta är allt annat än en 'konventionell' musikal? Bra. Det som följer under de kommande två timmarna är en till största delen genomkomponerad djupdykning i det kreativa sinnet och hur man hanterar dysfunktion. Längs vägen möter vi överraskning efter överraskning där våra förväntningar kullkastas. Det börjar med en utdragen tystnad. Rach och Dahl stirrar ut varandra. Till slut, när tomheten mellan dem blir nästan outhärdlig, börjar Caine sitt förhör. Det för inte tankarna till någon musikal, utan snarare Sarah Kanes '4.48 Psykos'. Dahl talar med amerikansk accent, och när Rach svarar gör han detsamma. Då förstår vi: de befinner sig i Malloys (och vårt) här och nu. Detta är en pjäs som handlar lika mycket om honom, och oss, som om dem. Vi betraktar inte bara Rachmaninov; vi ser Malloy i arbete, och genom honom ser vi oss själva. Publiken försjunker i en total, tyst kontemplation. Och trots att ljuset kan tändas i mittgången och skådespelarna rör sig precis intill oss, känner man sig hela tiden hypnotiserad av deras teatraliska magi. Trygga och lugna följer vi med på samma märkliga resa in i vårt eget inre som kompositören av 'Symfoniska danser' eller skaparen av denna märkliga nya amerikanska musikteater.

Tom Noyes och Keith Ramsay. Foto: Scott Rylander

Så länge du är redo för den typen av resa – vilket den stora majoriteten av publiken verkar vara – kommer detta vara en fantastisk upplevelse. Vissa kan dock tycka att det blir för mycket; en sådan introspektion kan vara krävande och ibland oroväckande. Då är det kanske inte för dem. Några få lämnade salongen i pausen, men vi andra satt kvar som förstenade i våra bänkar, alerta och engagerade, lutade framåt för att inte missa något i detta kraftfulla drama. Stephen Sondheim har noterat att förstärkta ljud har lett till att musikteaterpubliken slutat lyssna aktivt. Den här föreställningen motbevisar det; den extraordinära balansen mellan den mästerliga flygeln, rösterna och de elektroniska ljuden kan bara uppnås genom briljant ljudmixning. På så sätt är den också ett barn av sin tid, där vi ständigt möter digitalt modulerat ljud. Publiken hörs bara vid två tillfällen: applåderna efter första akten och sedan när ridån faller. Det är allt. Mycket i showen är faktiskt väldigt roligt, men om du skrattar så hör du inte dig själv göra det – och det gör ingen annan heller, precis som i en dröm.

På vägen får vi höra mycket mer av Rachmaninovs verk, filtrerade genom teamets fantasi. Georgia Louise (nykommen från huvudrollen i 'Mamma Mia!' och med en utstrålning som osar West End) spelar fästmén Natalya och sjunger eteriskt genom hans Vocalese under sina pianolektioner. En energisk och bullrig Norton James är passande operamässig som Rachs bäste vän, Sjaljapin. I en scen dansar han runt i röd mantel, hornmask och motorcykelställ, som Gounods Mefistofeles i en av föreställningens många 'loopar' på musikaliskt material. Vi ser också Steven Serlins lysande gestaltningar av 'Mästaren', som dyker upp som allt från en full Anton Tjechov med ett gevär siktat mot publiken, till en vresig Leo Tolstoj eller tsar Nikolaj II, här spelad som en olycksbådande maffiaboss från New York. När hela ensemblen är samlad bjuder de på riff med hypnotisk kraft baserade på bland annat den första symfonin och de stämningsfulla vesper-sångerna. Men det här blir aldrig någon 'Song of Russia'. Tack och lov.

Caines stålblanka lugn som Dahl håller föreställningen på rätt intellektuell kurs. Hon sjunger inte lika mycket som de andra, men hennes 'Hypnosis' mot slutet av akt 2 är värd att vänta på: ett sublimt stycke musikteater framfört av en av de bästa i branschen (hon skapade rollen som Cosette i 'Les Misérables'). Ändå tillhör showen slutligen Noyes och Ramsay. Deras outtröttliga prestationer driver oss genom denna oförglömliga resa. Ramsay i synnerhet pressar sig till bristningsgränsen för att fånga Rachmaninovs desperation i en fängslande uppvisning av turbulenta och ofta okontrollerbara känslor. Det är en farlig och vild inkarnation av det dödliga mörker som Rachmaninov försöker lysa upp med sin musik.

Slutligen, vad får man ut av det här? Jag var glad att jag redan bokat biljetter för att se om den, för det var precis allt jag ville göra. När något är så här storslaget vill man bara ha mer! Andra goda nyheter: Dave Malloys 'Ghost Quartet' får också sin brittiska premiär på nya Boulevard Theatre i Soho från den 24 oktober. Han har verkligen landat!