RECENSION: Pretty Woman the Musical, Piccadilly Theatre London ✭✭✭✭

Ray Rackham recenserar musikalversionen av succéfilmen Pretty Woman, regisserad och koreograferad av Jerry Mitchell på Piccadilly Theatre i London.

Danny Mac (Edward) och Aimie Atkinson (Vivian Ward). Foto: Helen Maybanks Pretty Woman the musical

Piccadilly Theatre, London

2 mars 2020

4 stjärnor

Boka biljetter

Pretty Woman the musical, skapad av veteraner från musikvärlden (Bryan Adams och Jim Vallance), tv och film (filmens manusförfattare och regissör, J.F. Lawton respektive den bortgångne Gary Marshall) och ledd av den legendariska Broadway-regissören Jerry Mitchell, hade premiär på Piccadilly Theatre inför en märkbart entusiastisk publik. Musikalen bjuder in publiken att återuppleva favoritögonblicken från originalfilmen från 1990. Med ett så pass meriterat team bakom sig – kan den här uppsättningen hantera den ojämna maktbalansen, den gamla ”manliga frälsare”-tropen och den tveksamma moralen som filmen så skickligt glättade över?

Aimie Atkinson (Vivian Ward). Foto: Helen Maybanks

I varsin ände av den amerikanska drömmen möter vi Edward (spelad med stor finess och charm av Danny Mac), som är för rik och framgångsrik för att hinna träffa en flickvän, och Vivian (den sympatiska Aimie Atkinson), en prostituerad med hjärta av guld. Vi ser dem träffas, genomföra en sexuell transaktion värd 3000 dollar och till slut bli förälskade. Lägg därtill en Svengali-liknande hotellchef (Bob Harms när han är som bäst och stjäl showen) som framstår som en god fe i frack, samt en bästa vän från fel sida av stan (Rachel Wooding som gör sitt livs Brooklyn-dialekt som Kit), och du har en modern ”Cinder-f*ckin'-Ella”-saga.

Rachel Wooding (Kit De Luca) och Bob Harms (Happy Man) i Pretty Woman. Foto: Helen Maybanks

Det kreativa teamet har inte valt att problematisera filmens mer komplexa sidor, och resultatet känns snarare som en transplantation än en omarbetning. Stora delar av dialogen är hämtad direkt från Julia Roberts och Richard Gere-filmen, och Tom Rogers kostymdesign är en tydlig hyllning till originalet. Där det väl sker förändringar, sker det dock för att balansera könsrollerna, och den här uppsättningen är långt ifrån så tillrättalagd som den var på Broadway 2018. I den här versionen är det Vivian själv som slåss mot Ryan Malloys våldtäktsförsök, i stället för att vänta på att Edward ska rädda henne som i filmen. Och till skillnad från Broadway-versionen, när Vivian sjunger (briljant framfört av Atkinson) att hon hellre vill vara ”Anywhere But Here” i första akten, och att hon ”Can’t Go Back” efter att ha smakat på lyxlivet i andra akten, så ger hennes ökade handlingskraft publiken en tro på att hon faktiskt kan gå vidare på egna ben.

Aimie Atkinson (Vivian) och ensemblen. Foto: Helen Maybanks

Adams och Vallance har skapat ett partitur som hämtar inspiration från country, rock, pop och funk, allt ihopknutet med en touch av flamenco-tonad bossanova som verkar ha blivit Adams signum (låten ”On A Night Like Tonight” väcker starka minnen av Adams när han var som mest romantisk i mitten av nittiotalet). Edwards ”There’s Something About Her” är en vemodig och charmig monolog vackert framförd av Mac, medan ”You’re Beautiful” är en soft-rockig öronbedövare. Roy Orbison-allsången vid ridåfallet är ett sent tillskott (det fanns definitivt inte med på Broadways pressvisning) och känns ärligt talat överflödig, då den nästan förminskar showens egen musikaliska originalitet – även om den framförs lysande av Harms och Wooding.

Ensemblen i Pretty Woman London. Foto: Helen Maybanks

Intressant nog har ett av filmens mest ikoniska ögonblick (scenen där Vivian blir djupt rörd av sitt första operabesök och La Traviata) lyfts rent sceniskt till något ännu vackrare. Den välkända scenen är inbäddad i den melodiska och lyriskt vackra originallåten ”You And I”, som enkelt och perfekt fångar en spirande kärlek. När Kimberly Blakes makalöst precisa sopran fyller teatern med Giuseppe Verdis musik, får denna sagofantasi en förvandlande kraft som får även den strängaste kritiker att köpa showens premiss, om än bara för en stund. Det är ett utsökt stycke musikalisk briljans, med skicklig iscensättning och säkra prestationer, som på egna meriter bevisar att den här musikalen håller hög nivå.

Kanske handlar det om en längtan efter nostalgi här i 2020, eller så beror det på att det kreativa teamet, genom att låta bli att peta i tematiska problem, faktiskt har lyckats skapa skönhet i det bekanta. Oavsett vilket är Pretty Woman ett snyggt paketerat och kärleksfullt hyllningsbrev till Hollywood-filmen, och den lär garanterat bli en publiksuccé.

Pretty Woman the musical spelas på Piccadilly Theatre till och med den 2 januari 2021. BILJETTER TILL PRETTY WOMAN – BOKA NU!