RECENSION: Red, Wyndham's Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Alfred Molina och Alfred Enoch i John Logans pjäs Red på Wyndham's Theatre.

Alfred Molina (Mark Rothko) och Alfred Enoch (Ken) i Red. Foto: Johan Persson Red Wyndham’s Theatre

16 maj 2018

4 stjärnor

Boka nu

Intellektuellt gnistrande och bokstavligen drypande av kreativitet – John Logans pjäs om Mark Rothko har fått en ytterst välkommen nypremiär i regi av Michael Grandage under den nya West End-säsongen. År 1958 fick Rothko i uppdrag att måla en serie väggmålningar för restaurangen Four Seasons i den nya Seagram-byggnaden. Hans mål var att skapa målningar för djup meditation, en "gemenskap med den tragiska verkligheten i mänsklighetens förödelse", som Simon Schama uttrycker det i programbladet. Pjäsen följer framväxten av dessa målningar, dränkta i röda nyanser, och hur Rothko till slut övergav uppdraget efter att ha besökt restaurangen och insett att folk... bara äter och pratar.

Alfred Enoch (Ken) och Alfred Molina (Mark Rothko) i Red. Foto: Johan Persson

Skapandets vånda och extas, försvaret av konsten, utmaningarna för Rothko och hans "svåra geni" samt hotet från en ny generation popkonstnärer driver berättelsen framåt. Den främsta anledningen att se pjäsen är dock det enastående skådespeleriet. Alfred Molina återvänder till rollen som Rothko efter succén på Donmar Warehouse 2009, och det är en magnifik och kraftfull insats. Passionerad, nedlåtande, egoistisk och humoristisk – nyanserna i Rothkos karaktär är vackert gestaltade i flera lager. Särskilt storslagen är hans stillhet; även med ryggen mot publiken utstrålar han både auktoritet och förtvivlan. Som assistenten Ken är Alfred Enoch lika imponerande. Han växlar mellan det oskuldsfulla försöket att möta sin mentors krav och styrkan att våga ifrågasätta om målningarna faktiskt är bra, alltmedan han ryggar för Rothkos verbala utfall som ofta triggas av enkla kommentarer. Skådespelarnas röster är i en klass för sig och fyller salongen med Logans ord. De träffar varje betoning perfekt och njuter av beskrivningarna av de röda nyanserna och den passionerade debatten.

Alfred Molina (Mark Rothko) och Alfred Enoch (Ken) i Red. Foto: Johan Persson

Scenografin och kostymdesignen, som fångar Rothkos studio avskärmad från dagsljus, är ännu en triumf för Christopher Oram, och ljusdesigner Neil Austin introducerade mig för fler nyanser av rött än jag trodde var möjligt. Det finns en fantastisk sekvens där Rothko och Ken grundmålar en duk. När Rothko väl valt ut exakt rätt musik (musikvalen i denna uppsättning är sagolika och strömmar genom hela auditoriet), tävlar skådespelarna om att fylla duken medan färgen stänker över dem, tills de står där svettiga och andfådda. Det är ett magiskt ögonblick, även om jag – med vetskapen om att detta är en debattpjäs – önskar att manuset hade tagit ut svängarna lite till. Jag upplevde att jag inte visste så mycket mer om konstnären efter de nittio minuterna än jag gjorde innan, och medan Ken blottar mordet på sina föräldrar och sin svåra uppväxt, förblir Rothko (korrekt nog) främst intellektuell i sina reaktioner och sin livssyn.

Däremot är underströmmen av Rothkos växande depression, rädslan för att "det svarta ska utplåna det röda", vackert förmedlad. Detta är en produktion som är en fest för både öga och öra, och skådespelarinsatserna lämnar ett bestående intryck, lika minnesvärt som vilket mästerverk som helst.

BOKA NU FÖR RED PÅ WYNDHAM'S THEATRE