RECENSION: Seasons Of Larson, Apollo Theatre ✭✭✭✭

Ensemblen i Seasons Of Larson. Foto: Claire Bilyard Seasons Of Larson

Lyric Theatre

25 januari 2016

4 stjärnor

Vad är egentligen poängen med en engångskonsert som Seasons of Larson? Hur väl kan den legendariske Broadway-kompositörens verk översättas när man tar bort sammanhang, karaktärer och ramberättelse? Det är svårt att tro att det ska kunna ge eko här, en ovanligt varm januarikväll i West Ends strama miljö, med artister bakom mikrofonstativ... eller kan det de?

Det är sant. När man sitter i salongen på Lyric Theatre, på dagen 20 år efter Jonathan Larsons död, känns livet som kämpande konstnär i Amerika vid millenniumskiftet väldigt avlägset. Men publiken lyckades undslippa dessa ramar tack vare Adrian Gees subtila scenografi, Grant Murphys regi och det kraftfulla livebandet under ledning av kapellmästaren Gareth Bretherton (som för övrigt är en lysande dansare).

Ensemblen – Anton Stephans, Noel Sullivan, Debbie Kurup, Krysten Cummings och Damien Flood – tog sig an Larsons mest ikoniska låtar (Seasons of Love, What You Own, Louder Than Words) men gav också nytt liv åt hans mer okända verk (Break Out The Booze och Open Road). Musiken varvades med artisternas gripande och personliga reflektioner om hur kompositören har påverkat dem. De tog ett stadigt grepp om Larsons texter och växande rockmelodier – varje ord och varje takt fylld av vrede och nödvändighet. Hans texter bär på budskap som kräver publikens fulla uppmärksamhet och fångar den känsla av brådska som präglar ett liv som släcks för tidigt. Sullivan (känd från Dirty Rotten Scoundrels, Rock of Ages, Priscilla Queen Of The Desert och We Will Rock You) gjorde ett särskilt starkt intryck och slet ut orden som vore de hans sista, med en energi och nerv som lyfte både de välkända och de mindre kända numren. Konserten, som var indelad i fyra delar – Larsons livs årstider – tog ordentligt fart med Cummings och Kurups tolkning av Take Me Or Leave Me från Rent. Det är den musikal som Larson är mest känd för, och som han postumt tilldelades både Pulitzerpriset och en Tony för 1996. Dessa kvinnor utstrålade den typ av lekfull glädje som bara uppstår när en låt verkligen sitter i ryggmärgen. Samma sak kan sägas om Cummings (Mimi i Rent i West End och på turné) i hennes naturliga och underbart frenetiska framförande av Out Tonight. Rockstjärnan Flood, som spelat Roger i Rent både i West End och på turné, kom till sin fulla rätt i What You Own och One Song Glory – den senare sjungen med en enorm vördnad och nostalgi. Det råder ingen tvekan om att den låten alltid kommer att vara speciell för honom, precis som hans talangfulla dotter Scarlett Silver, som gjorde sin West End-debut med Larsons Destination Sky.

Krysten Cummings i Seasons Of Larson. Foto: Claire Bilyard Kvällens främsta sånginsats stod dock utan tvekan Kurup för, som sannerligen personifierade Amerika vid millenniumskiftet efter att ha spelat Mimi i uppsättningar av Rent i både Kanada, London och på Broadway. Kurup sjöng Come To Your Senses från Tick Tick Boom och Without You från Rent som om Larson skrivit dem enbart för henne; hon vårdade varje ord och satte varenda en av de svåra höga tonerna perfekt. Kvällen avslutades med en stående ovation efter Stephans tolkning av I’ll Cover You Reprise från Rent – ett djupt rörande ögonblick med vacker körsång från studenter vid The London School of Musical Theatre.   Eftersom Larson oväntat gick bort samma dag som Rent hade sin första förhandsvisning Off-Broadway, har det sagts att han omedvetet skrev sitt eget sista farväl. Den förtvivlade ensemblen den kvällen för tjugo år sedan gick upp på scenen för att hedra honom med hans egen musik. Tragedin ligger i att han aldrig fick se vilken genomslagskraft hans verk fick – inte bara som noter på ett papper, utan som ett universellt budskap som lever vidare genom Jonathan Larson Foundation.

Som det ofta blir med engångskonserter fanns det några ojämna stunder: en och annan överambitiös ton, ett bortglömt ord, någon småklumpig publikinteraktion eller tillfällen då artisterna tycktes mer berörda än publiken. Men allt är förlåtet eftersom kvällens syfte uppfylldes med råge.

Så för att återkoppla till min tidigare fråga – vad är poängen med Seasons of Larson? Ensemblen och det kreativa teamet bakom denna hyllning gjorde det glasklart. De visade inte bara att Larsons verk är tidlösa, utan väckte återigen hans krav på förändring och reformer till liv. Konserten påminde oss om att även om Larson lämnade världen tragiskt ung, så lever hans musik och passion vidare. Och värdet i att få uppleva det igen, om än bara för en kväll, är ovärderligt.