RECENSION: Standing At The Sky's Edge, National Theatre ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Standing At The Sky's Edge, en ny musikal av Chris Bush och Richard Hawley som nu spelas på National Theatre i London.

Rachel Wooding (Rose) och Robert Lonsdale (Harry). Foto: Johan Persson Standing At the Sky’s Edge.

National Theatre.

13 februari 2023

5 stjärnor

Boka biljetter

Bostadsområdet Park Hill i Sheffield. En lägenhet i betongkomplexet, tre decennier och berättelsen om Storbritannien och dess arbetarklass från 1960 fram till idag. År 1960 flyttar Harry och Rose in efter att ha lämnat slummen bakom sig, fyllda av hopp och – som Harry senare påpekar – tacksamhet. Det är ingen slump att deras efternamn är Stanhope. År 1989 flyttar Joy in tillsammans med sin moster och morbror; de är flyktingar som ständigt påminns om att hålla dörren låst på grund av "de onda männen". Området förföll, precis som många andra brittiska höghusområden, när Thatcherismens politik raderade ut industrin och ledde till ekonomisk misär. Men byggnaderna är K-märkta och får inte rivas, så år 2015 flyttar Poppy in i en etagelägenhet i väntan på en leverans från Ocado. Hon söker en nystart efter en krossad relation. Chris Bushs manus och Richard Hawleys musik och texter samverkar i perfekt synergi för att berätta denna gripande och inspirerande historia. Arkitekturen må vara brutalistisk, men dess grundstomme består av kärlek, familj och överlevnad.

Ensemblen. Foto: Johan Persson

Det här är en ensemble utan svaga punkter. Bandet är suveränt och musikalen står stark och stolt där varje karaktär är central för berättelsen. Som Rose är Rachael Wooding enastående när hon försöker stötta sin make Harry (Robert Lonsdale skildrar mästerligt hans resa från stadens yngsta förman till långtidsarbetslös under 80- och 90-talet). Woodings tolkning av Hawleys bästa låt, "After The Rain", är hjärtskärande. Deras son Jimmy möter Joy (en briljant Faith Omole) 1989, och deras dotter Connie (Bobbie Little, en utmärkt berättare och kommentator) är fastighetsmäklaren som säljer lägenheten till Poppy. Poppy har fått sitt hjärta krossat av flickvännen Nikki, som dyker upp för att försöka försonas. Här bekräftar Maimuna Memon den enorma talang hon visade i Manic Street Creature, och Alex Young som Poppy briljerar med sin dräpande humor. Samtliga kvinnor står inte bara vid ”himlens kant” – de håller den uppe. Finalen i första akten drabbar alla sinnen när bostadsområdet förfaller; ”There’s A Storm A’Comin’” lyfter musikalen från speciell till extraordinär.

Ensemblen. Foto: Johan Persson

Om akt ett handlar om inflyttning och framtidshopp, fokuserar akt två på att gå vidare, förlust och överlevnad, och den levererar en rejäl känslomässig smäll. Tre val passerar revy, särskilt parlamentsvalet 1979 som förde Thatcher till makten, samt Brexit-omröstningen, men föreställningen gör klokt i att hålla det politiska på ett personligt plan. Vi blir så engagerade i karaktärerna att vi tydligt ser hur beslut fattade högt upp påverkar liven för de som tvingas leva med konsekvenserna. ”I love you, will you marry me?” var ett graffitiverk som först togs bort men senare ersattes av en neonversion, och den hänger över Ben Stones magnifika scenografi. Robert Hasties regi är pricksäker. När ensemblen återvänder till öppningsnumret ”As The Dawn Breaks”, som i finalen får en närmast sakral kvalitet, fylls hjärtat av värme. Detta är en djupt rörande och fängslande upplevelse. Skrik ut det från närmaste höghustak: det här är musikalen man måste se just nu.