RECENSION: The Act, Trafalgar Studios ✭✭✭✭✭

The Act

Trafalgar Studios

7 mars 2014

5 stjärnor

Föreställ dig en skådespelare som har förmågan att kanalisera Kenneth Williams, David Niven, Rowan Atkinson och David Tennant på en och samma gång. En skådespelare med osviklig komisk tajming, en genuin känsla för den intimitet och värme som uppstår i ett äkta möte med publiken, och förmågan att på ett ögonblick skifta från lättsam humor till bitande observationer och förlamande smärta. En skådespelare som skapar teatermagi. En skådespelare som kan framföra en välkänd visa med finess och perfekt artikulerad ny text. En skådespelare med stil och intelligens.

Svårt att se det framför dig?

Då bör du bege dig till Trafalgar Studios 2 för att se The Act och suga åt dig Matthew Baldwins rollprestation. Det är han som tillsammans med Thomas Hescott har skapat pjäsen, som Hescott också regisserar.

Det här är 70 minuter av teaterkonst när den är som bäst. En odiskutabel succé.

Och en gripande, stundtals plågsamt smärtsam, vandring genom det minfält som omger avkriminaliseringen av homosexualitet i Storbritannien och allt vad den förde med sig.

Texten är skarp, intelligent och lyhörd.

Den röda tråden är en förkortad version av ett tal i överhuset till stöd för avkriminaliseringen. Mot detta sakliga och intellektuella argument för lagändring ställer Baldwin och Hescott en serie vinjetter som skapar skarpa kontraster.

Vi får höra en berättelse om skolpojkskärlek och förnedring – Baldwin berättar den så väl, så varmt och så ömsint att det nästan blir svårt att titta på. Alla har vi nog varit med om något liknande; kärlek som spirar och växer i rasande fart, bara för att brutalt avvisas.

Vi bjuds på en inblick i en vildare, mer utsvävande motkultur i en hemlig gayklubb-värld, styrd av en formidabel ”hertiginna” med vass tunga och blick för talang.

Det finns också ett brutalt parti om en tjänsteman som faller handlöst för en farlig förbindelse, ger allt, blir sviken, utpressad och slutligen åtalad – men som hela tiden bara känner ren kärlek till mannen i fråga. Vissa delar var så råa, så verkliga och så absolut sanna att man tvingades blunda: Baldwins hantverk var skoningslöst effektivt.

I en särskilt skicklig sekvens läser Baldwin upp en serie brev som tjänstemannen skrivit. De är levande, nakna och fyllda av kärlekens smärta. När han tvingas läsa upp ett av dem igen, inför rätten under åtalet för sodomi, känns det som att brännas levande. Det är ett drabbande och briljant stycke teater.

Där finns även scener som skildrar den ytliga och otillfredsställande livsstilen hos ”moderna” homosexuella – liv som tjänstemannen och hans likar möjliggjorde, men som inte bär någon likhet med deras egna. Med en syrlig blick på dagens ”relationer” och de nya superbögarnas triviala bekymmer, sammanfattar Baldwin deras tillvaro: ”Det verkar ganska blodfattigt i mina ögon.”

Precis så.

Detta är ett kraftfullt stycke dramatik, en betraktelse över hur det har varit att leva som homosexuell i Storbritannien under de senaste 50 åren. Men det serveras som ett perfekt komponerat hantverk; en hyllning till Baldwins rena skicklighet och bländande begåvning.

Virtuositet i praktiken.