RECENSION: The Girl Who Fell, Trafalgar Studios ✭✭✭

Sophie Adnitt recenserar The Girl Who Fell av Sarah Rutherford, som just nu spelas på Trafalgar Studios 2.

Claire Goose (Thea), Will Fletcher (Lenny), Rosie Day (Billie), Navin Chowdhry (Gil) i The Girl Who Fell. Foto: Helen Maybanks The Girl Who Fell

Trafalgar Studios 2

3 stjärnor

Boka biljetter Efter att en förödmjukande video av henne blivit viral tar 15-åriga Sam sitt liv genom att hoppa från en bro. Det som följer i handlingen av The Girl Who Fell är det som utspelar sig mellan de som lämnats kvar – Sams mamma, hennes pojkvän och hennes bästa vän.

Detta är en märklig pjäs som aldrig riktigt landar i vad den försöker vara – en utforskning av sorg, en kritisk blick på en smartphone-besatt generation eller en funderande betraktelse över relationer och hemligheter. Sarah Rutherfords manus gläntar på alla dessa dörrar, men tematiskt känns allt något ofullständigt. Här finns också en del humor, även om jag som vuxit upp i takt med att internet och mobiler tagit över fann skämten mer tragiska än roliga. Vissa poänger känns mer än väl övertydliga och dialogen blir emellanåt aningen klyschig. Men det är på inget sätt en dålig pjäs, och den är aldrig tråkig.

Rosie Day (Billie) och Will Fletcher (Lenny). Foto: Helen Maybanks Det lilla scenrummet på Trafalgar Studio 2 pressar publiken obekvämt nära händelsernas centrum, särskilt under en drogscen som verkar pågå betydligt längre än nödvändigt. Bortsett från det partiet flyter handlingen på i ett bra och snabbt tempo, med korta scener som håller drivet uppe. Men det är obekväm tittning, kanske på samma sätt som samtal om döden är en obekväm process i sig.

Ingen av karaktärerna framstår i särskilt god dager allteftersom motiven bakom Sams självmord nystas upp. Sams mamma Thea (Claire Goose i en utmanande roll), som skapade den uthängande videon, är särskilt osympatisk med ett offerkomplex som gör det svårt att känna med henne.

Navin Chowdhry (Gil) och Claire Goose (Thea). Foto: Helen Maybanks

Rosie Day som Sams vän Billie är mitt i prick. Hon fångar perfekt en tonårings manér och röstläge, och svischar runt på scenen på en ensam Heely-rullsko på det där rastlösa, mållösa sättet som tonåringar tenderar att vandra, i rädslan för att ett stillastående ska lämna dem öppna för granskning. Billie är en ganska pretentiös tjej,