RECENSION: The Go-Between, Apollo Theatre ✭✭

Gemma Sutton, William Thompson och Michael Crawford i The Go-Between. Foto: Johan Persson The Go-Between

Apollo Theatre

8 juni 2016

3 stjärnor

Mer info | Boka biljetter

The Go-Between är en ny musikal baserad på L.P. Hartleys roman med samma namn, som ursprungligen publicerades 1953 (i Sverige känd som Gudarnas sändebud).

Som recensent känner jag mig kanske lite utanför här, då jag varken har läst romanen eller sett filmen från 1971 med Julie Christie och Michael Bates, eller BBC:s filmatisering från 2015. Jag tog mig därför an föreställningen med helt friska ögon.

Jenni Bowden, Issy van Randwyck, Gemma Sutton, Stuart Ward och Luke Green i The Go-Between. Foto: Helen Maybanks

The Go-Between är ett minnesspel som kretsar kring Leo Colston. Som ung pojke tillbringar han en sommar på Brandham Hall i Norwich tillsammans med sin skolkamrat Marcus. När Marcus blir sjuk, blir Leo ovetandes en hemlig budbärare mellan Marian och den lokale bonden Ted, som har en kärleksaffär. Eftersom Marian redan är förlovad med viscount Trimingham är det bara en tidsfråga innan allt går fel. Berättelsen förmedlas genom att den äldre Leo återvänder många år senare och tvingas konfrontera det som hände den där sommaren.

Scenografin i The Go-Between är statisk och liknar en stor, vildvuxen herrgård på landet. Stora fönster står öppna, ogräs och gräs tar över, men mitt i förfallet står en stor kista som innehåller gamla böcker och den unge Leos dagbok, vilket väcker hans minnen till liv. Den äldre Leo hemsöks av spöken från det förflutna allt eftersom dramats karaktärer uppenbarar sig.

Så långt allt väl, men The Go-Between sjunker snabbt ner i ett träsk av intetsägande tristess, som den aldrig återhämtar sig ifrån trots ensemblens tappra insatser.

Michael Crawford, William Thompson och Gemma Sutton. Foto: Johan Persson

Som den äldre Leo känns Michael Crawford som en klockren rollbesättning. Hans kutryggige, sköra Leo befinner sig på scenen genom hela pjäsen och iakttar medan det förflutna nystas upp. Det är en fantastisk skådespelarinsats i en i övrigt missriktad musikal.

Han pratar ständigt med, och utmanar senare, sitt yngre jag, som vid denna föreställning spelades av William Thompson. Både Thompson och Archie Stevens i rollen som Marcus (den unge Leos vän) hotar flera gånger att stjäla showen från de vuxna skådespelarna. Deras energi strålar ut i salongen, främst tack vare David Woods briljanta dialog.

Gemma Sutton, Michael Crawford och William Thompson i The Go-Between. Foto: Johan Persson

Gemma Sutton är fullkomligt förtrollande som Marian. Det är lätt att förstå varför den unge Leo blir betagen av henne. Stuart Ward spelar Ted, som först dyker upp när han badar i floden. Precis som Marian lyckas Ted lätt vinna unge Leos vänskap och vävs subtilt in i dramat. Båda är charmiga och mycket sympatiska, men en av de mer intressanta aspekterna i pjäsen är hur snabbt de vuxna kan vända och bli elaka, självcentrerade individer när situationen kräver det. Sutton och Ward är underbara att se, och tillsammans med Crawford och de två pojkarna står de för de mest minnesvärda ögonblicken under en i övrigt slätstruken kväll. Jag märker att jag återkommer till det ordet, men det är svårt att beskriva den på något annat sätt.

Stuart Ward. Foto: Helen Maybanks

Större delen av ensemblen i The Go-Between kämpar hårt för att hålla liv i föreställningen. Stephen Carlisles Trimingham, Julian Forsyths Mr Maudsley och Silas Wyatt-Barkes Denys är särskilt bra, men även de överskuggas av Richard Taylors bleka musik.

Ackompanjemanget i The Go-Between består enbart av ett solopiano på scen, vackert spelat av Nigel Lilley. Det noterades dock bland publiken runt mig i pausen att ett solopiano i en West End-produktion, till ordinarie West End-priser, kändes som en besvikelse, och jag kan inte annat än hålla med. Samtidigt hade nog inte ens en stor orkester kunnat ge det här partituret någon välbehövlig dynamik.

The Go-Between föddes tydligen som en pjäs, och för en gångs skull är det inte David Woods manus som är problemet. The Go-Between faller på sin musik, som misslyckas vid varje hinder. Om du går till The Go-Between i hopp om att få höra Michael Crawford sjunga Phantom-liknande sånger kommer du att bli djupt besviken. Det finns inga riktiga låtar och inga minnesvärda musikaliska ögonblick i den här showen.

Kanske skulle jag uppskatta musiken mer om jag hörde den flera gånger, men jag skulle ha svårt att lägga pengar på ännu en biljett när det finns så många andra föreställningar jag hellre vill se i West End just nu.

BOKA BILJETTER NU TILL THE GO-BETWEEN PÅ APOLLO THEATRE