RECENSION: The House Of Mirrors And Hearts, Arcola Theatre ✭✭✭✭

Gillian Kirkpatrick som Anna. Foto: Darren Bell The House Of Mirrors And Hearts

Arcola Theatre

8 juli 2015

4 stjärnor

Boka biljetter Det är en pirrig känsla att kliva in på teatern för att se en musikal man inte vet någonting om. Ännu härligare är det när man vet att en extremt begåvad ensemble har rekryterats till föreställningen. Jag hoppades därför på en riktig pärla när jag besökte The House Of Mirrors and Hearts, som just har haft premiär på Arcola Theatre. Med musik, text och manus av Eamonn O’Dwyer och manus av Rob Gilbert är detta en ny brittisk musikal vars utveckling har stöttats av Perfect Pitch.

En familj lämnas sargad och känslomässigt utblottad efter en tragisk olycka där Annas man, tillika Lily och Lauras pappa, förolyckas. Förlusten är enorm och fortsätter att prägla familjen många år senare; Anna dövar sin smärta med alkohol medan hennes två döttrar lever ett utsvävande liv i en värld fylld av lögner och hemligheter.

Graham Bickley och Gillian Kirkpatrick. Foto: Darren Bell

In i detta kaos kliver en ny hyresgäst, Nathan, som studerar och kurerar verk av en bortglömd poet. Nathans ankomst fungerar som en katalysator och skapar spänningar som gradvis byggs upp tills deras värld står på randen till att krossas en gång för alla.

Att berätta mer än så vore att avslöja för mycket av detta skickligt uppbyggda psykologiska drama. Liksom i en välskriven deckare ligger en del av nöjet i att låta dramatiken utspelas utan att på förhand känna till intrigens alla vändningar.

The House Of Mirrors and Hearts är ett förtätat familjedrama som tjänar mycket på den intima scenen på Arcola Theatre. Regissören Ryan McBride håller tempot levande; skådespelarna dyker upp och försvinner precis som en familj rör sig i ett stort hus. Man kan inte låta bli att känna sig som en voyeur när man betraktar familjens spiral mot total självförstörelse. Gillian Kirkpatrick spelar Anna, den otröstliga modern och hustrun. Hon har sjunkit ner i ett träsk av sprit och olycka; misstänksam och vaksam mot sina egna döttrar. Kontrasten mot den Anna vi ser i början av föreställningen är hjärtskärande. Det är en kraftfull rollprestation som fångas perfekt i den tragikomiska Something For The Pain. Annas relation till sina döttrar utgör musikalens ryggrad och Kirkpatrick är en sträng matriark även i sina svagaste stunder. Det är en gripande gestaltning, och hennes insikt i andra akten är precis så kraftfull som man kan önska sig.

Grace Rowe (Laura) och Molly McGuire (Lily) spelar döttrarna. Som syskon flest är de helt olika

Jamie Muscato och Molly McGuire. Foto: Darren Bell

karaktärer. Laura är inåtvänd och tystlåten, en skör själ märkt av att ha bevittnat faderns död på nära håll. Lily är däremot brådmogen för sin ålder: en kaxig, sexuell och känslomässigt sårig person som bygger upp en mur för att dölja sin smärta. Numret som leder fram till första aktens klimax lyfter fram de båda skådespelarnas styrkor och fördjupar våra bilder av rollfigurerna inför de dramatiska vändningarna i akt två.

Graham Bickley spelar David, en gåtfull hyresgäst som vägleder Nathan och får honom att inse att det finns mer hos den här familjen än vad som syns vid första anblick. Bickley har en trygg pondus och hans närvaro på scenen är så väl avvägd att man som publik tvingas suga in varje ögonblick. I Little Bird och The Colour Of Death är hans stämsång med döttrarna helt ljuvlig och lämnar mersmak.

Jamie Muscato spelar Nathan, den aningen nördige och tafatte unge akademikern som försöker hitta kopplingar där det kanske inga finns i en avlägsen förfaders verk. Nathan är motorn i mycket av det som sker i huset, och Muscatos varsamma och intelligenta tolkning gör Nathan till en fascinerande figur. Han är den felande länken, karaktären som stabiliserar den skeva familjedynamiken och får den i balans igen. Muscato är utan tvekan en musikalstjärna i vardande.

Jamie Muscato i The House Of Mirrors And Hearts. Foto: Darren Bell

Som de unga versionerna av Lily och Laura är Isabelle Doherty och Ella Doherty förtjusande; de väver samman minnen med nutida händelser och hemsöker nuet med skärvor av det förflutna på ett suggestivt sätt.

Scenografen och kostymdesignern David Woodhead har skapat ett imponerande hus i flera plan för Anna och hennes familj. Det är en enorm detaljrikedom, från de otaliga tomma vinflaskorna som gömts i husets alla skrymslen till samarbetet med ljusdesignern Matt Haskins som möjliggör en fantastisk användning av reflekterat ljus.

Kapellmästare David Randall och hans lilla trio, med arrangemang av Jo Cichonska, skapar en tät musikalisk inramning till dramat i det dysfunktionella hemmet. Ljudbilden rör sig mellan det fylligt melodiska och det vassa, kantiga, i total harmoni med det som sker på scenen.

Trots min förtjusning för materialet råder det ingen tvekan om att själva föreställningen fortfarande behöver slipas lite. Att polera denna oslipade diamant skulle kunna frigöra ännu mer känslomässig intensitet. Jag upplevde att vissa körpartier inte riktigt satt och kändes en aning disharmoniska. Att strama upp inledningen skulle också hjälpa showen att lyfta lite tidigare.

Med det sagt känns den brittiska musikalens framtid tryggad. Det är underbart att se en musikal som struntar i jukebox- eller filmkoncept och istället satsar på en nyskriven historia.

Om du gillar musikaler som Next To Normal kommer The House Of Mirrors and Hearts att tilltala dig. Det är mörkt, psykologiskt och överraskade mig hela vägen. The House Of Mirrors And Hearts spelas till och med den 1 augusti 2015 på Arcola Theatre