RECENSION: The Miniaturists, Arcola Theatre ✭✭

Checkout av Poppy Corbett. The Miniaturists

Arcola Theatre, Studio 1

2015-11-15

2 stjärnor

Under de senaste tio åren har The Miniaturists sammanfört dramatiker och andra scenkonstnärer för att sätta upp fem pjäser på max 20 minuter vardera med skiftande teman. Grundidén är att det rör sig om fullfjädrade uppsättningar snarare än workshops eller läsningar, där hela maskineriet av ljus, kostym och scenografi tas i bruk på värdens scen – i det här fallet Arcolas Studio 1. Det är ett lysande koncept, men pjäsernas framgång vilar helt och hållet på kvaliteten i manusen, och i år kändes urvalet dessvärre en aning tunt.

Att skriva kortpjäser påminner på många sätt om att författa en föreläsning eller en novell. Det fungerar bäst om man håller sig till en idé och utvecklar den suggestivt, snarare än att överbelasta ramen med material som egentligen kräver ett längre format. Ge publiken precis tillräckligt med stoff och låt deras kollektiva fantasi fylla i luckorna. För det mesta höll sig författarna till denna princip om självbehärskning, men i övrigt förblev utförandet spretigt och otillfredsställande.

Twins av James Fritz

I ”Twins” sitter två skådespelare vid ett bord; den ena har ett fotoalbum, den andra ett anteckningsblock. Det är historien om tvillingar där en lever ett långt liv medan den andra dör kort efter födseln, allt inom ramen för pjäsens tidsspann som markeras av en digital klocka på bordet. Phyllis McMahon använder albumet för att berätta om sitt liv, och här är språket ömsint, färgstarkt och lyckas bygga upp en karaktär. Samtidigt pratar Simona Bitmate med en medicinsk redogörelse för tvillingens korta liv. Greppet att låta karaktärerna tala förbi varandra blir dock snabbt utmattande, särskilt som de två berättelserna aldrig riktigt möts eller befruktar varandra på ett intressant sätt. Parallella linjer som aldrig möts blir till slut tråkiga.

If We Could Get Some More Cocaine av John O'Donovan

I kvällens andra pjäs, ”If we got some more cocaine I could show how I love you”, presenterar John O’Donovan ett samspel mellan Mikey Shannon (Sean Fox) och Casey Brennan (Mark Conway) som balanserar på en rad stolar för att föreställa en utsiktsplats på ett tak. De har flytt dit efter att ha stulit pengar för att finansiera ett missbruk. Dialogen är rapp, tematiskt välutvecklad och ger skådespelarna stort utrymme. Det känns mer som en scen ur ett större sammanhang än en avslutad helhet, men flyter ändå på ett trovärdigt och effektivt sätt.

”Checkout” är ett mer storskaligt manus där Poppy Corbett återvänder till temat om domen efter döden, så som den skildras i Frank Capras klassiker ”Livet är underbart”. Tre kunder och tre kassörer i en mataffär är fullt upptagna med sitt, men detta är ingen vanlig butik. Det är en evig rannsakning där kunderna inser att deras handlingar i livet nu ska vägas. Alla tre befinns skyldiga, kryddat med fyndiga passningar till den butiksjargong vi älskar att hata (det dyker sannerligen upp ”oväntade varor i packzonen”!). Tyvärr känns slutet, där två av karaktärerna får en ”bag for life” eller en andra chans, märkligt förhastat och oförklarat, och verket slutar lite väl abrupt med tanke på de teman som lanserats.

Damage Done av Owen McCafferty

Kvällens andra hälft bjöd på fint skådespeleri men med ett väldigt tunt underlag. Karl Johnson och Sue Porrett är båda erfarna skådespelare, men deras talanger prövas knappt i Owen McCaffertys bagatell om ett äldre par som försöker återuppta kontakten efter år av tystnad, bara för att återigen gå vilse i samma oförståelse och frustration som orsakade tystnaden från början. Publiken verkade uppskatta dialogen, men det här är ett territorium som redan koloniserats så grundligt av Beckett och Pinter att det krävs mycket mer för att öppna upp nya perspektiv.

Kampala av Stephen Jeffreys

Programmets sista och mest gåtfulla inslag var ”Kampala” av Stephen Jeffreys, som bjöd på tre vinjetter ur Ugandas huvudstads postkoloniala historia. Det framfördes med energi, verbal precision och stor rörelseglädje av de fyra skådespelarna, men för mig var det oklart vart pjäsen var på väg. Den inledande scenen, en skildring av självständigheten 1962, var mer beskrivande än analyserande, och tonen i de senare scenerna från Idi Amins styre var instabil – aldrig helt komisk, aldrig helt tragisk, och utan någon egentlig upplösning. Enligt min mening visade dramatikern aldrig riktigt vad han ville ha sagt.

Det är nu ett år sedan jag började recensera regelbundet, och under den tiden har jag ofta slagits av den enastående bredd och kvalitet som finns hos skådespelare och kreativa team på Londons scener. Det finns nästan alltid en prestation att hylla eller ett scenografiskt grepp att beundra, oavsett hur avlägsen lokalens läge är eller hur liten budgeten än verkar vara. Lika ofta har jag dock tvingats notera bristen på genuin dramatisk talang. De pjäser jag ser innehåller ofta intressanta koncept eller glimtar av insikt som skulle ha gynnats av mer utveckling i workshops eller stöd från en dramaturg. Men jag måste gå längre än så och säga att jag också har sett en hel del verk som bara är bleka kopior, eller som baseras på en för begränsad livserfarenhet eller ett för abstrakt koncept för att någonsin bränna till.

De verkliga talangerna har jag oftast hittat i material som kommer från dramatiker verksamma långt utanför Londons gränser. Det kan verka som en paradox med tanke på mångfalden i London, men stadslivet kan också leda till en sorts inskränkthet, särskilt om författarna fokuserar för ensidigt på andlig och materiell misär på ett förutsägbart och klagande sätt. I takt med att landsortsteatrarna försvunnit har banden mellan London och övriga landet försvagats. Det är här The Miniaturists verkligen skulle kunna göra skillnad – genom att ta sitt projekt med kortpjäser till andra delar av landet och fånga upp verk från lokala författare.

Uppsättningen av pjäser från ”The Lancashire School” som jag nyligen recenserade på Finborough Theatre, påminner oss om det fantastiska arbete pionjärer som Annie Horniman utförde för att främja dramatik utanför London under den edwardianska eran. Vi behöver mer av den sortens entreprenörsanda idag om den sanna dramatiska talang som finns ute i landet ska kunna utvecklas och nå ut till publiken.