RECENSION: The Unfriend, Wyndham's Theatre ✭✭

Paul T. Davies recenserar The Unfriend som just nu spelas på Wyndham's Theatre.

Sarah Alexander, Frances Barber och Lee Mack. Foto: Manuel Harlan The Unfriend

Wyndham’s Theatre, London.

8 januari 2024

2 stjärnor

Boka biljetter

En snabb nypremiär av Steven Moffats mörka komedi om en seriemördare som bjuds in i hemmet hos det trevliga engelska medelklassparet Peter och Debbie, då de är för artiga för att kasta ut henne. Det är en sedekomedi där etikett kan leda till mord, men allt känns väldigt tryggt och når aldrig de mörka djup som berättelsen besitter. Med Lee Mack i rollen som Peter efter Reece Shearsmith bjuds vi på utmärkt komisk tajming från hela ensemblen, men vad som kunde ha varit en skruvad skräckhistoria i stil med Inside No. 9 blir istället en ganska förutsägbar skildring av förortens sitcom-värld – kanske som en medveten hyllning till den brittiska komedihistorien. (Tonåringarna är odrägliga, grannen irriterande men scenstjälande, och så vidare.)

Lee Mack och Sarah Alexander. Foto: Manuel Harlan Paret möter den gåtfulla Elsa under en kryssningssemester och bjuder dumt nog in henne att hälsa på om hon någonsin har vägarna förbi deras del av England. Efter att ha underlåtit att göra en enkel Google-sökning medan de var ombord upptäcker de, precis när hon ska anlända, att hon anklagats för flera mord även om hon aldrig dömts. Elsa är en roll som klippt och skuren för Frances Barber, och hon njuter av att lägga hela sin energi på karaktären och hålla ihop föreställningen. Det är svårt att se förbi Lee Macks etablerade komikerpersona, trots att han stjärnar i den långlivade serien Helt hysteriskt (Not Going Out), och jag kände aldrig att vi fick se karaktären Peter på riktigt. Han flörtar lite för mycket med publiken och stjäl ibland fokus. Sarah Alexander, som vi minns från Moffatts utmärkta Coupling, briljerar med sin komiska fingertoppskänsla, och Nick Sampson är helt övertygande som den där deprimerande tråkiga grannen man bara vill skrika åt. Elas inflytande påminner om en mer olycksbådande Mary Poppins; hennes effekt på barnen Alex och Rosie (skickligt spelade av Jem Matthews och Maddie Holiday) är att förvandla dem till betydligt trevligare människor, och snart förälskar sig både grannskapet och en utredande poliskonstapel i henne.

Lee Mack, Frances Barber och Sarah Alexander. Foto: Manuel Harlan

Eftersom pjäsen är skapad av en författare av Moffatts kaliber är förväntningarna höga, men ironiskt nog – med tanke på hur bra Moffatt brukar vara på att skruva till en historia – blir insatserna aldrig tillräckligt höga. Allt känns lite för säkert. Det finns långa sekvenser, som när Alex ständigt ropar på sin mamma eller när grannen spenderar alldeles för många minuter sittandes i soffan i början av andra akten, som ger väldigt lite utdelning. Det därmed inte sagt att det saknas poänger, men det är frustrerande att en pjäs som tar så lång tid på sig att etablera sin premiss levererar så lite och slutar precis när det börjar bli intressant på allvar.