RECENSION: The Weir, Mercury Theatre i Colchester ✭✭✭✭

Rollistan i The Weir. Foto: Marc Brenner The Weir

Mercury Theatre, Colchester.

14 september 2017

4 stjärnor

Medan många teatrar inleder sin höstsäsong med en fartfylld och uppmärksamhetsväckande komedi, har Mercury – i samarbete med English Touring Theatre – valt Conor McPhersons eftertänksamma och karaktärsdrivna skildring av irländskt berättande, The Weir. På en lokal pub samlas fem personer, och när den mystiska Valerie, nyinflyttad från Dublin, dyker upp väcks både nyfikenhet och lusten att berätta spökhistorier. Men det är hennes egen tragiska berättelse som gör starkast intryck i detta stycke av majestätiskt svårmod, kryddat med en rapp humor som effektivt lättar på stämningen.

Sean Murray, Sam O'Mahony, Natalie Radmall-Quirke. Foto: Marc Brenner

Regissören Adele Thomas sätter tempot perfekt. The Weir är en sorts teatralisk "slow-TV"; händelserna tillåts utvecklas i sin egen takt – sökandet efter och öppnandet av en flaska vitt vin blir en stor händelse som man anar kommer att talas om i åratal. Hon har sammanfört en utmärkt ensemble som bebor puben (vackert gestaltad av Madeleine Girling som ett väderbitet ingenmansland med årtionden gammal inredning) på ett ytterst verklighetstroget sätt. Detta är skådespelarnas pjäs, där var och en får fördjupa sig i karaktärsstudier, monologer och McPhersons fantastiska dialog.

Sean Murray är lysande som den vresige gamla suputen Jack, en kritisk iakttagare av sina bekanta, som till slut blottar sorgen över att ha gått miste om kärleken och förblivit ensam. Louis Dempsey gör en strålande insats som den vräkige Finbar, och lyckas förmedla hur han i sin prydliga kostym ser sig själv som lite förmer än sina grannar medan han visar Valerie runt. John O’Dowd spelar Jim, som vårdar sin sjuka mor och finner tröst i sällskapet; hans spökhistoria är kanske den mest obehagliga av dem alla, vackert framförd. Natalie Radmall-Quirke fångar briljant utomstående Valeries väsen, hon som krossar både männen och publiken med sin tragiska förlust. Bäst av alla är Sam O’Mahony som bartendern Brendan. Han har ingen egen historia att berätta eftersom han varken älskat eller förlorat än, men genom hans reaktioner på Jacks varningar om att inte sluta som honom, blir pjäsen en studie i stilla förtvivlan över tidens gång. Om allt detta låter alltför melankoliskt så är karaktärerna och deras relationer så naturliga att humorn och det vänskapliga gnabbet lättar upp stämningen betydligt.

John O'Dowd, Sean Murray, Sam O'Mahony och Louis Dempsey i The Weir. Foto: Marc Brenner

Jag har dock några invändningar. Ljussättningen är något excentrisk; den är mindre effektiv när den försöker illustrera dagarnas gång, men kraftfull i sin enkelhet när den skapar atmosfär kring historierna. Det finns också en tendens hos dagens regissörer att underlägga pjäser med stämningsfulla ljudmattor och musik. Här signalerar en helt onödig fiol att det vi hör är viktigt – sluta med det, det behövs inte, vi förstår det ändå. Skådespelarna och texten räcker gott. Bortsett från detta är det en uppsättning som får en att vilja hälla upp en Guinness, kura ihop sig vid brasan och bara lyssna när dessa människor delar sina liv.

TURNÉPLAN FÖR THE WEIR