RECENSION: Vita hästen (Im weißen Rössl), Renaissance-Theater Berlin ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar The White Horse Inn (Värdshuset Vita Hästen) som just nu spelas på Renaissance Theatre i Berlin.

The White Horse Inn (Im Weissen Roessl)Renaissance Theater, Berlin 5 Stjärnor Boka biljetter När denna storslagna operett (eller musikalkomedi) hade premiär 1930 blev den en internationell sensation.  Den översattes omedelbart till engelska, expanderades med massor av nytt material och flyttade till London Coliseum året därpå. Där spelades den i hela 651 föreställningar – en långkörare på den tiden – och erbjöd den numera ofattbara synen av en ensemble på 160 personer, tre orkestrar och en gigantisk kör.  Cameron Mackintosh försöker förmodligen fortfarande lista ut hur de dessutom lyckades tjäna in hela budgeten på 60 000 pund redan innan premiären.  Späckad med fantastiska melodier av Ralph Benatzky, Robert Stolz och Bruno Granichstaedten, med litterära och poetiska texter av Robert Gilbert och ett manus författat av Hans Mueller-Einigen och Erik Charrell baserat på en pjäs av Oscar Blumenthal och Gustav Kadelberg, är verket ett bevis på framgångsrikt samarbete.  Men du hörde förmodligen talas om det senast som ett återkommande skämt i brittisk revytradition, som en symbol för allt som bleknat bort i historien, ett objekt för lätt generad parodi. Inget av det kan dock förbereda dig på vad det företagsamma Renaissance Theater i Berlin har väckt till liv.  Förra årets oväntade sommarhit kommer tillbaka nu i augusti och den lär bli enormt populär igen.  Men i en form och stil som inte kunde ligga längre ifrån dess ursprungliga framtoning. Med en ensemble på bara nio personer börjar föreställningen som den tänker fortsätta: genom att krossa varenda förutfattad mening du kan ha tagit med dig in i salongen.  I ett slags svalt skymningsljus slår sig sällskapet – i en blandning av moderna kläder och traditionell österrikisk dräkt – ned på scenkanten med fötterna dinglande mot publiken och framför showens mest kända melodi, en gång känd som en dundrande vals, som en andlös och dämpad vaggvisa.  En sopran blir entusiastisk och vill ta i, men resten av ensemblen håller tillbaka henne: det är uppsättningens första skämt – och det följs av många fler – men alla tjänar samma eftertänksamma syfte: att få oss att stanna upp, lyssna och verkligen se vad som händer och hur människor beter sig mot varandra.  På så sätt hör vi varje ord i den finmejslade texten (Hannah Arendt var en stor beundrare av Gilbert och liknade honom vid ingen mindre än Heinrich Heine), och vi dras in i en ljuvlig fantasivärld där drömmar faktiskt slår in.  Samtidigt är det en värld där vi måste vara mycket vaksamma på vårt uppförande och våra interaktioner.  Det är en briljant öppning av regissören Torsten Fischer, det första av många genidrag som gör denna produktion till en av de mest minnesvärda jag sett. När Gerhard Littaus precisa ljussättning tänds ser vi inte bara Herbert Schaefers och Vasilis Triantafillopoulos fantastiska scenografi i form av ett alpint värdshus i trä – rymligt men ändå enkelt och gemytligt – utan också femmannabandet på scen som tar oss med på en oförglömlig musikalisk resa. Det är en sorts miniorkester med piano, dragspel, viola, munspel (Harry Ermer – även musikalisk ledare och arrangör), slagverk, hackbräde, flöjt (Volker Fry), cello, trumpet (Johannes Severin), violiner (Angelika Feckl) samt kontrabas och tuba (Otwin Zipp/Dirk Schmigotzki).  I händerna på dessa skickliga musiker rör sig partituret – samtidigt som sångstämmorna bevaras troget (med korta referenser till de ursprungliga maffiga körpartierna där sexstämmig harmoni var snarare regel än undantag) – genom en kalejdoskopisk blandning av stilar: allt från hymer och rap till folkmusik, schlager, rock'n'roll och givetvis de välbekanta takterna från österrikisk-tysk operett. Det är en lika uppfriskande och spännande resa som en vandring i Salzkammerguts bergstrakter kring vackra Wolfgangsee, vid vars strand det en gång nätta 'grand hotel' som gett pjäsen dess namn låg. Det är sedan länge rivet och ersatt av en gigantisk anläggning bättre lämpad att hysa de tusentals nostalgihungriga besökare som strömmar till varje sommar, och som jag gladeligen får räkna mig till.  Men den här föreställningen låter oss se bortom solglittret på sjöns vatten; den låter oss se in i hjärtat på dem som bor och arbetar här, och på dem som bara passerar genom sina säsongsmigrationer.  Enastående bland dessa är centralgestalten – och det stora dragplåstret för alla som ser showen – den förfärlige Sigismund Suelzheimer, en grotesk karikatyr av en berlinsk medelklass-'spiesser', som en gång om året vill fly storstadens smuts och tristess till en lantlig idyll... med förbehållet att precis allt, och då menar jag absolut allt, ska vara exakt som hemma i Berlin.  Omöjligheten i att förverkliga denna fantasi är den främsta motorn i berättelsens komik, och det är enormt underhållande att sitta i en teatersalong full av berlinare som ser sig själva förkroppsligade i denna figur och skrattar åt inte bara hans utan även sin egen viktighetsivrighet och envisa oflexibilitet.  Faktum är att det slutar vara teater och blir mer som gruppterapi. Kring denna vinnande personlighet – som ges en råbarkad trovärdighet i Ralph Morgensterns lysande gestaltning (han spelar honom som en blandning av Kung Lear och Don Pasquale) – roterar ett system av andra fascinerande karaktärsporträtt.  Värdshusvärdinnan Josepha (Winnie Boewe, en kraft att räkna med) är mer än villig att blanda affärer med nöje, men spelar ut sin kypare Leopold (den vackert välljudande och stilige Andreas Bieber) mot den socialt högtstående gästen advokat Dr Otto Siedler (den charmige Tonio Arango), som råkar företräda pappan till... Suelzheimer, som snart själv får upp ögonen för värdinnan.  Härvan fullbordas av den spirande förälskelsen mellan den försmådde Leopold och Ottilie (den förtjusande soubretten Annemarie Bruentjen), dotter till en annan gäst, fabrikören Wilhelm Giesecke (en ännu mer grotesk skildring av preussiskt borgerligt högmod, spelad av Boris Aljinovic), som i sin tur vill gifta bort henne med Suelzheimer för att förvandla en affärsrivalitet till en fusion.  Scenen är alltså bäddad för romantiska förvecklingar och ren fars.  Berättelsens rytm är perfekt flätad med en rad charmiga och karaktärsfulla musiknumren, där Karl Alfred Schreiners koreografi är briljant anpassad efter karaktärernas föränderliga relationer och perfekt synkad med Fischers skickliga tempo i komedins vändningar.  Den mångsidiga ensemblen kompletteras av professor Hinzelmann (Walter Kreye), hans dotter Klaerchen (Nadine Schori) och den joddlade miraklet Angelika Milster (i flera roller). Du behöver inte tala flytande tyska för att hänga med: engelsk text projiceras på väggen, även om du måste läsa snabbt – dialogen är rapp och fullmatad med skämt.  Det bjuds till och med på ett märkligt framträdande av den forne österrikisk-ungerske kejsaren, ärkehertig Franz-Joseph II.  Hans gestalt får en närmast mystisk karaktär, en uppenbarelse från en svunnen era, nästan en deus ex machina som anländer för att reda ut intrigen och möjliggöra ett lyckligt slut.  Det påminner oss återigen om den där skymningsöppningen: här vid Wolfgangsee balanserar vi på gränsen mellan denna värld och en annan, en värld av ren lycka där vi förlorar våra hjärtan, och som – när vi väl reser – saknar oss i ett ömsesidigt bitterljuvt farväl.  Precis som efter en passionerad natt tjänar sorgen över att semestern är slut bara till att förstärka vår uppskattning av dess fröjder och vår längtan efter att uppleva det igen.  Nästa sommar!

BOKA BILJETTER TILL VÄRDSHUSET VITA HÄSTEN