RECENSION: The York Realist, Donmar Warehouse ✭✭✭✭✭

Ben Batt (George) och Jonathan Bailey (John) i The York Realist. Foto: Robert Hastie The York Realist.

The Donmar Warehouse

14 februari 2018

5 stjärnor Boka nu Det känns passande att Donmar Warehouse sätter upp Peter Gills vackra pjäs just under LGBT History Month. Handlingen utspelar sig i början av 60-talet, en tid då män som George och John riskerade fängelsestraff för att de blev förälskade och ville leva tillsammans.  De kommer från helt olika världar: George är lantarbetare och John är regiassistent för en uppsättning av Yorks medeltida mysteriespel, där lokala amatörer som George medverkar i rollistan. Pjäsen utspelar sig på en avlägsen bondgård i Yorkshire och drar oundvikligen paralleller till den hyllade filmen God’s Own Country, men Gills manus är mjukare och sexualiteten ännu mer kraftfullt återhållsam på grund av samhällets press. En man i blåställ kan mycket väl bli årets mest homoerotiska trend.

Lesley Nicol (Modern) och Ben Batt (George) i The York Realist. Foto: Robert Hastie

Skådespelarna är klockrena, liksom Robert Hasties lyhörda och träffsäkra regi. Ben Batt är enastående som George – intressant nog är han till freds med sin sexualitet och verkar till en början ha övertaget i relationen. Han är ett porträtt av tyglad maskulinitet och längtan, där hans sanna känslor kämpar mot rollen som den gode sonen och samhällsmedborgaren. Han matchas perfekt av Jonathan Baileys prestation som John: kultiverad, med ett osvikligt London-självförtroende, sökande efter den naturliga skönhet som George sedan länge slutat lägga märke till. Deras kärlek förmedlas så subtilt – genom blickar, en flyktig hand på en axel, eller hur de vänder sig bort från andra för att försöka kontrollera sina känslor. De kysser aldrig varandra, och relationen blir bara starkare av det.

Ensemblen i The York Realist på Donmar Warehouse. Foto: Robert Hastie

Det finns antydningar i manuset om att de andra karaktärerna vet att George är homosexuell, men de väljer att kollektivt blunda så länge han inte orsakar skandal och vet var gränsen går. Lesley Nicol är utmärkt som mamman – varm, jordnära och rotad i traditioner kring familj och moderskap, samtidigt som sjukdomen sakta tar över hennes liv.  Georges syster Barbara (Lucy Black) förstår att George inte är ”skapt för äktenskap”, men misslyckas ändå med att varna den snälla, religiösa och kärlekstörstande Doreen, spelad av den utmärkta Katie West. Matthew Wilson bidrar med kärvhet och omtanke från Yorkshire i rollen som Arthur, och Brian Fletcher är bedårande som tonåringen Jack, som står på tröskeln till vuxenlivet utan att ha en aning om vad han vill göra – förutom att han precis som sin mamma vill vidare i livet.

Det är en värld av frikyrka, kondenserad mjölk och en nästan manisk fixering vid att ”diska undan”, suveränt gestaltat i Peter McKintoshs scenografi. Moderns död borde ge George den frihet han behöver för att leva sitt eget liv, men han kan inte lämna sin värld, och John kan inte leva med honom i torpet i Yorkshire – det skulle väcka för mycket misstänksamhet. Slutscenen är djupt rörande, och trots att man förbannar Doreens dåliga tajming kan man inte hata henne; hon längtar lika mycket efter kärlek som männen gör. Det är en vacker tidskapsel av förlorad kärlek, och Gills manus flödar av ömhet. År 2012 regisserade Gill en strålande uppsättning av Robert Holmans Making Noise Quietly på just den här teatern. Och det sammanfattar Gills arbete perfekt – han för oväsen i det tysta, men hans verk dröjer sig kvar för evigt.

BOKA NU TILL THE YORK REALIST