RECENSION: This House, National Theatre at Home ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar James Grahams pjäs This House, som visas på National Theatre at Home fram till den 3 juni.

Charles Edwards som Jack Weatherill. Foto: Johan Persson This House

National Theatre at Home

4 stjärnor

Visas fram till den 3 juni.

Ett parlament utan majoritet, fördjupade ekonomiska kriser, missnöje bland väljarna och en dragkamp längs partilinjer. James Grahams enastående pjäs, som först sändes 2013, granskar de turbulenta politiska åren mellan 1974 och 1979 när Labour hade en hårfin majoritet som pendlade mellan fyra röster och en. Pjäsen visar skickligt demokratins maskineri, alla överenskommelser och uppoffringar. Grahams kännetecken – att förmedla mängder av information på ett både underhållande och pedagogiskt sätt – är tydligt när han använder klassiska grepp med griffeltavlor och dialog för att koka ner åratal av bakgrundshistoria till en livlig och fartfylld uppsättning.

Historien berättas främst genom Labour- och Torypartiernas ”whips” (partipiskor), och klassgränserna dras tydligt redan från start. Graham använder breda penseldrag för att introducera karaktärerna: ärtpuré och korv för Labour, opera och militära referenser för Tories. Men bilden nyanseras under pjäsens gång, och dramat hämtar kraft från de häpnadsväckande verkliga händelserna – John Stonehouses fejkade självmord, omröstningarna om EU-medlemskapet och ”gentlemen’s agreement”-systemet med röstparning (pairing), vilket blir avgörande inte bara för dramatiken utan för historien i stort – allt framfört av en fantastisk ensemble. Kampen mellan Labours biträdande whip Walter Harrison (Reece Dinsdale) och Tory-whippen Jack Weatherill (Charles Edwards) utgör pjäsens ryggrad och de är lysande motståndare, i första akten hjälpta av en energisk Phil Daniels. Graham lyckas med konststycket att humanisera politiken och skildra det enorma pris den krävde; 17 Labour-ledamöter dog till följd av den enorma pressen att hålla partiet vid makten. Lauren O’Neil är utmärkt som Ann Taylor, en av få kvinnor i denna herrklubb, som tvingas hantera tidens vardagssexism.

Giles Taylor som talman. Foto: Johan Persson

Kravet på fysisk närvaro i kammaren när majoriteten är så knapp utgör pjäsens hjärta. Parlamentsledamoten för Batley, vackert porträtterad av Christopher Goodwin, kämpar mot sviktande hälsa för att kunna rösta med Labour under hela perioden. Till slut, när han bokstavligen ligger för döden, kallas han inte in till den sista förtroendeomröstningen, och oppositionen vinner med en enda röst. Detta ögonblick leder fram till valet av Margaret Thatcher – så små marginaler kan förändra världshistorien.

Regissören Jeremy Herrin ger pjäsen den episka inramning den förtjänar, och livemusik gör övergångarna smidiga – bandet speglar hur punken växer fram under årens lopp! Även om tempot mattas av något i en aningen för lång andra akt, finns det en enorm tydlighet i produktionen (exempelvis genom att talmannen presenterar varje ledamot) som håller publiken fängslad. Det som också skiner igenom är den respekt de rivaliserande parterna har för varandra, vilket väcker en viss nostalgi för en tid då politiken kändes mindre polariserad än idag.

https://www.youtube.com/watch?v=6vsSHyjEMrg