RECENSION: Travesties, Apollo Theatre ✭✭✭✭

Tom Hollander som Henry Carr i Travesties. Foto: Johan Persson Travesties

Apollo Theatre

16 februari 2017

4 stjärnor

Boka nu

I ett skede av denna intelligenta och begrundande föreställning avfärdar avantgardepoeten Tristan Tzara det hela med den kvicka kommentaren: "Det må vara nonsens, men det är åtminstone inte genomtänkt nonsens."

Travesties innehåller en hel del nonsens, men framför allt är pjäsen anmärkningsvärt begåvad; när man lämnar teatern känns det som om hjärnan har löst tusen sudokun.

Handlingen utspelar sig i Zürich 1917, där staden – genom ett av historiens märkliga sammanträffanden – vid samma tid huserade James Joyce, den konstkritiska akademikern Tristan Tzara och den då okände Vladimir Lenin.

Det är föga troligt att de tre någonsin ens delade en bit Gruyère, men tack vare Stoppards gamle och opålitlige berättare, Henry Carr, får pjäsen fritt spelrum att väva samman politiska och konstnärliga teman i ett komplext och meningsfullt drama.

Genom att föra samman tre så disparata karaktärer för Stoppard en livlig debatt om konstens innebörd – vad den faktiskt är och om den överhuvudtaget tjänar något till.

Traditionalisten Carr hamnar därför i hätska diskussioner med den upproriske Tzara och den klassmedvetne Lenin. Det är tydligt att Stoppard har tagit ställning; Carrs passionerade försvar för det konstnärliga geniets vikt och kraft skulle kunna vara Stoppards egna ord, men han ger alla sidor ett rättvist utrymme, vilket skapar en berörande och tankeväckande produktion.

Tom Hollander som Henry Carr i Travesties. Foto: Johan Persson

Parallellt med försöken att uppvakta den radikala och varmhjärtade bibliotekarien Cicely, hamnar Carr i fejd med Joyce över obetalda skulder. Pjäsen lånar vilt från Wildes 'Mister Ernest' (The Importance of Being Earnest) och kryddar anrättningen med ordvitsar, limerickar, ryska visor och sånginslag.

Även om surrealismen bitvis blev lite väl magstark för min smak, råder det ingen tvekan om att Stoppard är språkbrukets absoluta mästare. Även om en och annan referens eller vits flyger över huvudet (vilket jag är säker på att vissa gjorde på mig!), så träffar merparten mitt i prick.

Skådespelarna hanterar den komplexa dialogen mästerligt. Tom Hollander är både dråplig och rörande i sina porträtt av Henry Carr som ung och gammal. Han tillför en genuin sårbarhet hos denna busiga narcissist och fantast, allt levererat med knivskarp komisk tajming.

Han får dessutom utmärkt stöd av Tim Wallers som Carrs revolutionära butler, samt en färgstark komisk duo i Clare Fosters Cecily och Amy Morgans Gwendolen, som bjuder på en underbar duett. Med det sagt har jag vissa invändningar mot Forbes Massons Lenin; periodvis lät han mer som om han kom från Motherwell än från Moskva.

Patrick Marber, som enligt programbladet hyser en genuin kärlek till denna pjäs, regisserar med finess, medan den enkla scenografin erbjuder gott om prång och vrår för karaktärerna att gömma sig i och dyka upp ur.

I en tid då kulturens roll diskuteras flitigare än någonsin kunde Stoppards pjäs inte vara mer aktuell. Travesties både förbryllar och fängslar; ett mästerligt skrivet stycke dramatik som ger tankenäring hela vägen hem.

BOKA  NU FÖR TRAVESTIES PÅ APOLLO THEATRE