RECENSION: When We Have Sufficiently Tortured Each Other, National Theatre ✭✭

Paul T Davies recenserar When We Have Sufficiently Tortured Each Other som just nu spelas på National Theatre i London.

Cate Blanchett. Foto: Stephen Cummiskey When We Have Sufficiently Tortured Each Other.

National Theatre.

24 januari 2019

2 stjärnor

Richard Eyre, tidigare konstnärlig ledare för National Theatre, liknade en gång teaterbesök vid att ha sex. Jag parafraserar honom grovt nu, men i korta drag sa han: ”Att gå på teatern är som sex. Man går dit med stor förväntan, och oftast blir det bara rutin. Ibland blir det plattfall och katastrof. Men när det är som bäst, då glömmer man det aldrig.” Han medverkade i ett program på Channel Four som hette Blow Your Mind; See a Show, som uppmuntrade människor att gå på teatern. Tyvärr, trots dess provokationer och sexuella innehåll, bjuder denna pjäs på en av dessa katastrofkvällar – och det enda som blir ordentligt ”blåst” är din plånbok.

Cate Blanchett och Stephen Dillane. Foto: Stephen Cummiskey

Martin Crimps When We Have Sufficiently Tortured Each Other, medundertiteln 12 Variations on Samuel Richardson’s Pamela, utspelar sig i ett garage där en man och en kvinna (de använder inga namn) möts och ägnar sig åt olika rollspel. I boken närmar sig husets herre en 15-årig tjänsteflicka (Pamela) för att få sex. Hon gör motstånd och han för bort henne, och uppmuntrad av hushållerskan Mrs Jewkes försöker han våldta henne men misslyckas. Efter många turer inser de att de är kära och gifter sig. Det är en smal förlaga, och med Katie Mitchells cerebrala regi känns pjäsen som om den är förseglad i en glaskupa, där deltagarna är helt hängivna leken men ingenting når ut känslomässigt till publiken. Det är två timmar (utan paus – även om det inte hindrade flera personer från att lämna salongen) av bedövande tristess. Tro mig, dessa två tystnar knappt en sekund. Vicki Mortimers scenografi är en trogen återgivning av ett garage, komplett med en bil som paret klättrar in i för att ha sex. Det här skapar inte bara siktproblem för delar av publiken, de blir dessutom ännu mer avskärmade. Och eftersom vi inte skulle höra dem annars använder paret mikrofoner – inte direkt vad jag förväntat mig att se någon hålla i under bilsex, om jag inte blivit rejält felinformerad om vad ”dogging” innebär.

Stephen Dillane och Cate Blanchett. Foto: Stephen Cummiskey

Det finns dock ljuspunkter, främst skådespeleriet. Det här är trots allt Cate Blanchett, en av världens främsta skådespelare, och hon glider sömlöst mellan tjänare, herre och olika genus (flytande identiteter är ett tema) med enastående röstkontroll och total hängivelse till materialet. Som mannen kändes Stephen Dillane till en början lite kraftlös, särskilt i de kvinnliga rollerna där han verkar mindre engagerad, men han växer ju längre pjäsen lider. Paret iakttas av fyra voyeurer som också dras in i handlingen, även om karaktärerna är ganska usla på rollspel. De stackarna hade haft större utbyte av att stanna hemma och se på Sex Education på Netflix. Jag blev alltmer orolig för Ross (Craig Miller) som, trots sina perfekta pecs och tvättbrädesmage, blir rejält mörbultad av mannen – knappast den njutbara kväll Ross förmodligen hade hoppats på. Men även om Blanchett inte lyckas blåsa liv i texten, så står den utmärkta Jessica Gunning för kvällens absoluta höjdpunkt som Mrs Jewkes. Hon äger sin kropp i ett briljant standup-nummer som är pjäsens överlägset mest intressanta del. Precis som maktutbytet mellan männen är det dock en underutvecklad del av manuset – jag ville se mer av de två voyeurerna. Problemet med den centrala relationen är att allt bygger på samtycke; det finns inga insatser, ingen risk. Vi får aldrig se hur deras sexuella relation befriar eller hämmar dem utanför garagets väggar.

Argumenten är intressanta och kvinnan är definitivt stärkt i sin roll. Programbladet är utmärkt, och pjäsen lämpar sig nog bättre som diskussionsunderlag bland vänner än på en scen. För ett år sedan satte man upp Annie Bakers John här, som hamnade på många kritikers listor över årets bästa pjäser. Det lär inte hända denna gång, och trots att det bara är januari ligger den redan bra till för titeln ”årets sämsta”. Det är definitivt årets mest besvikna upplevelse. Om du har biljett, förvänta dig ingen ”scenisk Viagra”, men njut av skådespeleri i världsklass. Om du inte har biljett säljs de på vissa sajter för 800 pund – så om du är en rik sadist är det bara att slå till.

NATIONAL THEATRES WEBBPLATS