KOMMANDE: Föreställningen Cases på The Phoenix Artists Club

Foto: Lisa Hickson Cases

Phoenix Artist Club

Söndagen den 12 februari 2017

Ett nytt verk av den enastående begåvade Dominic Powell (som knappt hunnit fylla tjugo) är alltid en anledning att fira. Det fanns det gott om bevis för i kabarélokalerna under Phoenix Theatre för några helger sedan, när han avtäckte sin senaste sångcykel. På plats för att framföra dessa musikala ögonblick från hans nyaste föreställning var de fantastiska rösterna från Bobbie Little, Christina Matavu, Nicholas McLean, Jordan Shaw och 'berättaren' Brandon Lee Henry. Bandet bestod av Powell själv på klaviatur, en äldre Powell på gitarr och ytterligare en på cajuntrumma. Som vanligt när det gäller Dominic var presentationen snygg, genomtänkt och mycket effektfull.

Med ett väldigt kommersiellt 'amerikanskt' sound lät öppningsnumret – titellåten – som något som sprungit ur otaliga teaterskoleuppsättningar av 'Rent'. Men det var mer konstfärdigt, snarare i stil med 'Murder Ballad', med mjuka harmonier och utsökt välavvägda klanger i kompet (han skriver naturligtvis alla sina egna arrangemang!). Nästa nummer, 'Airs and Graces', introducerade den första av många kraftfulla svarta kvinnliga röster. Sedan kastades vi in i en serie låtar – 'Charged', 'Possession', 'Cost of Living' – som drev oss genom den något svårbegripliga historien om tvisterna kring de immateriella rättigheterna hos en kostymör i West End. Handlingen känns faktiskt som något man lätt skulle kunna byta ut mot något mer substansiellt, för att bättre matcha de tunga och vackra sångerna. Lyriskt sett har Powell en stark röst, och hans manus borde verkligen hålla samma nivå. För tillfället saknar storyn trovärdighet och framstår som lite eskapistisk och fånig. På något sätt tror jag dock att detta kommer att förändras.

Foto: Chris Lincoln

Den ljuvliga ballad vi nyss hört imponerade med sin eleganta enkelhet, sina följsamma harmonier och sin sällsynta förmåga att tala direkt till hjärtat. Här visade Dominic dessutom prov på sin skicklighet som en subtil och lyhörd ackompanjatör. Samtidigt bevisade han att han bemästrar snärtiga röstarrangemang med briljant genomtänkta stämmor (som han svettas i timmar över, ska ni veta); han vet precis hur han ska få ut det mesta av sina kombinationer, vare sig det rör sig om en fin duett för tenor och sopran eller när han låter mezzosopranen skina i den vackra berättelsen 'Waterfalls'.

Trots detta överskuggades dessa musikaliska stordåd ständigt av det ganska svaga manuset. Man kan bara hoppas att han i efterhand kan se hur bra låtarna faktiskt är, och att manuset måste genomgå samma noggranna och eftertänksamma arbete som partituret. Ytterligare en rad fantastiska nummer följde, som kulminerade i den suveräna 'You Don't Know Me' – ett känslomässigt kraftpaket med ett hisnande klockspelsackompanjemang som nästan skrek efter en betydligt bättre historia. Slutligen fick vi ett starkt comeback-nummer i 'Stand', innan kvällen rundades av med en repris av öppningslåten.

Dominic Powell har – på väldigt kort tid – gjort enorma framsteg sedan jag senast såg honom på Theatre Cafe (då med en repertoar bestående enbart av ballader). Jag är övertygad om att nästa gång jag har äran och privilegiet att få njuta av hans fantastiska kompositioner, kommer både jag och alla andra att märka av en ännu större dramatisk utveckling. Håll ögonen öppna!

Detta var ett konsertant framförande av sånger från Dominic Powells nya föreställning 'Cases' och presenterades som en 'workshop'. I enlighet med sedvanlig praxis sätter vi inget betyg.