INTERVJU: David Walliams om musikalen The Boy In The Dress

Under pågående repetitioner talade David Walliams med Terri Paddock om inspirationen bakom The Boy in the Dress, hans framgångsrika karriär som barnboksförfattare och hur det känns att se sitt verk tolkas av anrika RSC.

David Walliams. Foto: Sara Beaumont The Boy in the Dress var din första barnbok. Varför ville du skriva för barn?

Jag fick helt enkelt en idé till en berättelse där ett barn stod i centrum. Eftersom huvudpersonen var ett barn tänkte jag att det här kanske vore en fin historia för barn att läsa – en berättelse om hur det är att vara annorlunda, vilket är något man ofta känner som barn.

Fanns det något särskilt budskap du ville förmedla?

Det är ett ganska vuxet tema – en pojke som klär sig i klänning – men det behandlas på ett enkelt sätt. Jag ville inte sätta några etiketter på Dennis, pojken i klänningen. Han förstår inte riktigt allt som händer i världen eller vad allt innebär. Han är bara Dennis. Han vill vara annorlunda och uttrycka sig själv, och genom att göra det förändras världen omkring honom till det bättre.

Hur skiljde sig bokskrivandet från att skriva för tv?

Man kan göra så mycket i en bok som inte ryms i en komedisketch – som att berätta en historia som utvecklas över tid och, framför allt, ge karaktärerna ett rikt känsloliv. Jag hade aldrig försökt mig på något känslosamt tidigare; jag hade bara försökt få folk att skratta. En sketch är bara två till tre minuter lång, så det finns varken tid eller utrymme för sådant. I en bok finns tid och möjligheter. Jag upptäckte att jag verkligen gillade att skriva de delarna och att jag kanske är bra på det. Det kändes äkta.

Jag blev väldigt rörd av att se min första bok i tryck, så vackert formgiven med Quentin Blakes illustrationer på omslaget. Tv, hur mycket jag än älskar att göra det, är ganska flyktigt. Jag vet att det finns dvd:er och play-tjänster, men för det mesta sänds det och dagen efter tittar folk på något annat. En bok har ett mycket längre liv, en beständighet. Och de är vackra föremål i sig själva.

Allt detta gjorde att jag verkligen njöt av processen och fick mersmak för skrivandet.

Och det ledde till en helt ny karriär som barnboksförfattare.

Ja, det blir en roman om året, en kortroman, en novellsamling och en bildbok. I princip skriver jag hela tiden. Det tar aldrig slut. Så fort jag är klar med en vet jag att jag måste sätta igång med nästa.

Dina två första barnböcker – The Boy in the Dress och Mr Stink – illustrerades av Quentin Blake, vars stil även präglar scenproduktionen. Vad tillför hans bilder till din berättelse? Quentin satte tonen för The Boy in the Dress och lyfte fram känslorna. Det finns något väldigt ömsint och känsligt i hans illustrationer. En annan sak med Quentin är att eftersom så många av oss har vuxit upp med hans bilder, väcks en omedelbar nostalgi när vi ser hans verk som vuxna. Man tänker på sin egen barndom. Hur började ditt samarbete med RSC? Jag trodde aldrig att The Boy in the Dress en dag skulle bli en musikal på RSC. För ungefär fyra år sedan frågade Mark Ravenhill om han fick dramatisera den. Då sa han inte att det skulle bli en musikal, utan jag trodde det skulle bli en vanlig pjäs. Jag träffade Mark några gånger och gillade honom och hans arbete skarpt. Jag tänkte att han är en riktig dramatiker, så det är fantastiskt att han vill göra det. Jag hade sett alla Marks pjäser – Shopping and F****** (som alla andra), Mother Clap’s Molly’s House, Some Explicit Polaroids, The Cane. Man förknippar kanske inte hans verk med barnvänlighet, särskilt inte med en titel som Shopping and F******. Men jag visste att han skulle förstå hur man gör historien teatralisk. Med tanke på hans tidigare produktioner visste jag också att han skulle hantera bokens teman på ett lyhört sätt.

Senare träffade jag Mark tillsammans med Greg Doran och de sa att de ville göra det som en musikal och fråga Robbie Williams och Guy Chambers om musiken. Jag känner Robbie och Guy lite grann och tänkte att de gärna fick fråga, men jag tänkte inte göra det. När de sa att Robbie och Guy var med på tåget tänkte jag: ”Ja, jag tror det när jag hör låtarna”. Sen när jag kom till en workshop och fick höra 18 otroliga låtar insåg jag att det faktiskt hände på riktigt.

Det är en lång process att sätta ihop en musikal, så jag ville inte ropa hej förrän det blev verklighet. Men nu när biljetterna är släppta så händer det faktiskt.

Ensemblen i The Boy In The Dress. Foto: Joe Bailey Du har varit delaktig i flera versioner av The Boy in the Dress. Kändes det nervöst att släppa taget och låta andra tolka ditt verk?

Som författare är man väl mest orolig för att någon ska ändra berättelsens innebörd på ett sätt man inte avsett. Mark har gjort en briljant men trogen bearbetning. Historien jag skrev, karaktärerna och även en del av replikerna är intakta, och musikalen är sann mot bokens själ.

I slutändan är boken alltid boken, och den kommer alltid finnas där för den som vill läsa den. Varje ny version är unik på sitt sätt, och allt som läggs till är bara en bonus.

Vad tillför just Guy Chambers och Robbie Williams till The Boy in the Dress? De är fantastiska. Det som verkligen imponerade på mig när jag hörde deras låtar för första gången var hur direkta de var. Det finns en enkelhet och rakhet i dem. Ibland när man ser en musikal kan man sitta och fundera på vad de precis sjöng, men eftersom Guy och Robbie är vana vid att skriva poplåtar är de väldigt omedelbara och lätta att ta till sig. Samtidigt som låtarna självklart bygger på boken, är de inte slaviska kopior. De har hittat ett eget språk men också lyckats förstora berättelsen. De har fått allt att växa och kännas mycket modigare än tidigare. Musik har ju den kraften, eller hur?

De är dessutom väldigt medryckande och varje låt är unik för sin karaktär, den personens röst och den känsla som förmedlas.

RSC har nyligen haft en stor musikal succé med Matilda. Gillar du den? Jag älskar allt med Matilda. Jag har sett den många gånger under åren med olika familjemedlemmar och hittar något nytt varje gång. Jag har faktiskt alltid velat vara med i Matilda – jag skulle älska att spela Miss Trunchbull. Jag har föreslagit det, men man måste kunna binda upp sig i sex månader. Det kan jag inte riktigt på grund av andra åtaganden, men om jag kunde göra det under en kortare period… kanske en dag. Jag är säker på att vissa kommer att jämföra The Boy in the Dress med Matilda, men det kan man inte oroa sig för. Det finns likheter – det är barnböcker som blivit musikaler – men tonen och historien är väldigt olika. Hur mycket jag än beundrar Roald Dahls verk tror jag inte att han skulle ha skrivit just denna historia.

Ensemblen i The Boy In The Dress. Foto: Joe Bailey Ditt skrivande för barn jämförs ofta med Roald Dahls. Hur mycket har han betytt för dig?

Trots att jag aldrig träffade honom var det Roald Dahl som fick mig att börja läsa. Jag tror inte man blir författare om man inte gillar att läsa böcker. Jag älskade hans böcker som barn. Det är smickrande att bli jämförd med någon som var en så stor del av ens barndom och vars arbete man beundrar så mycket. Men Dahls verk är unika. Jämförelsen beror nog främst på att vi delar illustratören Quentin Blake.

Hur viktig har ”cross-dressing” varit i ditt liv och din karriär? Jag antar att jag har en viss vana vid det. Min storasyster ville ha en lillasyster istället för en lillebror, så hon brukade klä ut mig när jag var liten. Sen var det skolpjäserna. Jag gick på en pojkskola och ingen annan ville spela kvinnorollerna. Jag minns en gång när vi läste Macbeth och min lärare i engelska skrev i mitt betyg: ”en mycket minnesvärd Lady Macbeth”. I Little Britain, trots att vi var två män som gjorde det, ville vi visa olika sidor av livet och det kändes naturligt att spela kvinnliga karaktärer – varav vissa blev ganska kända. Att klä sig i kvinnokläder är inget jag tänker på så mycket, men jag vet att folk förknippar det med mig och det är helt okej. Jag har alltid tyckt att det är fantastiskt när människor uttrycker sig själva. Det borde hyllas. Hade du några upplevelser med RSC under din uppväxt? Skolan tog med oss för att se Macbeth på RSC 1985/86. Det har etsat sig fast i mitt minne för det var den första Shakespeare-pjäsen jag såg, med Jonathan Pryce, Sinead Cusack och David Troughton. Jag har träffat dem alla sedan dess och berättat vilket intryck det gjorde på mig.

Om man är skådespelare eller regissör måste man komma ihåg att varje föreställning kan vara den första som någon i publiken ser, och där har man ett ansvar. Man vill inte att någon som aldrig varit på teater tidigare ska gå därifrån och hata det så mycket att de tänker: ”aldrig mer”.

Hur känns det nu att göra ”debut hos RSC”?

RSC har ett otroligt arv, ett fantastiskt rykte och ett unikt sätt att arbeta. De håller alltid en jämn, hög nivå. Jag har sett massor av saker där genom åren och har alltid velat jobba med dem. Så jag är överlycklig. Det är som en kvalitetsstämpel. Lite som när Quentin Blake bestämde sig för att illustrera min första bok. Det var ett godkännande. Vill RSC sätta upp en av mina böcker? Oj-oj, då måste den vara bra.

Arbetet med The Boy in the Dress har pågått under flera år. Vad har du lärt dig av processen?

När man skriver en bok är det en väldigt intim syssla – det är bara du och pappret eller datorskärmen. Man är helt själv. Även när man publicerar är det bara ett fåtal personer inblandade, som en illustratör, en formgivare eller en redaktör. Upplevelsen att sätta upp en musikal med RSC har varit något helt annat… Vid den första repetitionen var det över 100 personer där – alla skådespelare, regissörer, scenografer och koreografer – och det var ganska överväldigande. Jag kände mig ödmjuk och nästan lite nervös över att se alla dessa människor arbeta för att förverkliga min vision på scenen. Det var ett sådant ögonblick där man föreställer sig att man ska känna stolthet, men jag ville nästan sjunka genom jorden.

Men det har varit fantastiskt att se alla dessa människor samarbeta och hur var och en måste göra sitt jobb briljant för att stycket verkligen ska lyfta. Jag är djupt imponerad.

Vad hoppas du att publiken tar med sig från musikalen? Även om det finns seriösa teman i The Boy in the Dress så är det en rolig föreställning. Jag hoppas att folk har riktigt kul, får skratta och sjunga med, men också tar med sig något som är lite överraskande och utmanande. Guy Chambers kallar den ”feelgood” – jag vet att det är ett slitet uttryck, men det är verkligen en feelgood-upplevelse. Man ska gå därifrån och känna sig lite mer hoppfull inför världen.

BOKA BILJETTER TILL THE BOY IN THE DRESS