RECENSION: 17c, Old Vic Theatre ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Annie-B Parsons Big Dance Theater som framför 17c på Old Vic Theatre.

17c The Old Vic

27 september 2018

4 stjärnor

Gore Vidal sa en gång: "Mode kommer och går, men avantgardet är alltid detsamma", och det stämmer väl in på denna ordrika, ganska statiska och monumentala föreställning från Annie-B Parsons Big Dance Theater från USA, som gör ett snabbesök på fyra kvällar vid Waterloo.  Som ett svar på Trumps Amerika kan den knappast överträffas: den utmanar på alla sätt dagens konservativa värderingar, hindrar oss från att dras med i känslomässiga stämningar och insisterar inte bara på det intellektuella livets giltighet utan också dess överhöghet som nationens främsta drivkraft.  Det är en sorts dekorerad föreläsning med vissa – om än inte särskilt många – inslag av rörelse.  Den marknadsförs möjligen som en ”dansföreställning”, men Pina Bauchs ande vilar tungt över rummet med sin torra och obevekliga stringens.  Trots många leenden och anspelningar på konstens ”lekfullhet” verkar avsikten vara djupt seriös.  De invigda kommer att förstå de interna skämten – de skrattade sannerligen högt nog åt dem under pressvisningen.  Men jag hör inte till den skaran.  Och jag undrar hur en mer vardaglig teaterbesökare skulle reagera på denna uppvisning i medveten intellektualism.

Föreställningen hade premiär i USA för ett par år sedan och har sedan dess turnerat flitigt med kompaniet (förra månaden visades den i Berlin). Utgångspunkten är den engelska litteraturkanonen, där det främsta intresset här riktas mot Samuel Pepys hemliga dagbok från 1600-talet.  Pepys skrev som bekant ner sina iakttagelser i en kryptisk kod som bara han själv förstod och som gäckade historiker i århundraden efter hans död.  Märkligt nog beskrivs han i programbladet som någon som ”delar med sig för mycket”, men såvitt vi vet kunde ingen annan läsa vad han skrev: så vad betyder det egentligen?  Kanske var tanken en annan, men just denna detalj skavde i föreställningens polerade yta och fick mig att ifrågasätta allt mer ju längre den led.  Kunde vi lita på det som A-B P och hennes sällskap presenterade för oss?

I enkelhet tycks den omfattande högläsningen ur de ocensurerade dagböckerna vara rena godiset för #MeToo-generationen.  Ja, detta är ännu en berättelse om historisk revisionism som lyfter fram en kvinna – Mrs Pepys – som sattes i skuggan på grund av sin relation till en berömd man.  I dagens värld med karriärer oberoende av kön samt social och personlig frihet, glömmer vi ofta att det enda livet som stod öppet för kvinnor i årtusenden var att flytta från faderns familj till makens.  Visst har författare ända sedan Chaucer visat oss de få ovanliga kvinnor som i viss mån kunde undvika denna fälla, men tyvärr kan inte alla vara så självständiga och starka som hustrun från Bath (och även hon definieras av sin äktenskapliga status).  Elizabeth, Pepys hustru, skrev också dagbok: men Sam förstörde den en dag i ett raserianfall och tystade därmed hennes röst.  (Paret Tolstoj grälade också om sina dagböcker: vi fortsätter att läsa hans och ignorerar hennes.  Och så vidare.)  Så varför skrev hon inte om allt igen, likt T.E. Lawrence när han lämnade hela manuskriptet till 'Visdomens sju pelare' på perrongen vid Reading station?  Vi kommer aldrig att få veta.

Parson försöker här möjligen ge Elizabeth Pepys den envishet och motståndskraft som hon inte kände sig kapabel till under sin livstid.  Det är en fin gest.  Det är en del av en lång tradition av att återbesöka det förflutna och se det med dagens ögon.  Genom koreografin som skapats av henne och ensemblen (bestående av Elizabeth DeMent som Mrs P, Mikeah Ernest Jennings, Cynthia Hopkins, Paul Lazar och Kourtney Rutherford) och i Joanne Howards öppna, nästan skelettliknande scenografi, med alldagliga och skräpiga kostymer av Oana Botez, finns det ingenstans att fly från den storm av idéer som slungas mot publiken.  Detta är tänkande amerikaner.  Ett visst mått av teatral prakt bjuds i Joe Levasseurs stundtals flamboyanta ljussättning och Tei Blows fantastiska ljudlandskap (särskilt i de musikaliska inslagen på scen), samt genom Jeff Larsons videor.  Men den övergripande stämningen präglas av ett nästan tyskt allvar.  Föreställningen är bara cirka 80 minuter lång, men känns betydligt längre.  Den bara intensiteten i programmet, fyllt till brädden med viktiga tankar och stora koncept, skulle vara utmattande om den varade längre.

Som det är nu, efter knappt en och en halv timme, glider den ifrån oss på ett nästan nonchalant och vårdslöst sätt, och stänger av flödet av intellektuell aktivitet lika skickligt som det sattes igång.  Vi släpps ur dess grepp.  Och är fria att gå.  Och göra vadå?  Tänka.

LÄS MER OM ANNIE-B PARSON