RECENSION: A Chorus Line, Curve Leicester ✭✭✭✭✭

Gary Stringer recenserar Nikolai Fosters helt nya uppsättning av A Chorus Line som visas på Curve Leicester.

Ensemblen i A Chorus Line. Foto: Marc Brenner A Chorus Line Curve Leicester

7 december 2021

5 stjärnor

BOKA BILJETTER

Nikolai Foster sätter rejäl guldkant på vintersäsongen med en exploderande nyproduktion av musikal-klassikern A Chorus Line. Denna "Made at Curve"-produktion fungerar som ryggraden i teaterns vinterprogram.

Ensemblen i A Chorus Line. Foto: Marc Brenner

I sviterna av den globala pandemin, som tvingade teatersalongerna att mörkna och lämnade artister utan arbete, känns denna skildring av sjutton ambitiösa dansare som kämpar för ett jobb i ensemblen lika aktuell idag som vid Broadway-premiären 1975. Upphovsmannen Michael Bennett använde sig innovativt nog av verkliga vittnesmål från dansare för att skapa autenticitet i en produktion som kom att spelas hela 6 137 gånger och belönas med nio Tony Awards samt Pulitzerpriset för drama 1976.

Bradley Delarosbel som Gregory Gardner och ensemblen i A Chorus Line. Foto: Marc Brenner

Dessa bekännelser tillför både hjärta, smärta och en stor dos humor till musikalen. Trots att det rör sig om en stor ensemble får alla medverkande chansen att glänsa i strålkastarljuset; Emily Barnett-Salter levererar rejält med attityd som den livserfarna Sheila, Redmand Rance utstrålar självsäkerhet som Mike Costa, och Jamie O’Leary gör en imponerande proffsdebut som den naive Mark Anthony. Chloe Saunders får nästan taket att lyfta i "Dance: Ten; Looks Three" med sin orädda skildring av resan från den fula ankungen till en silikonförstärkt sensation.

Ensemblen i A Chorus Line. Foto: Marc Brenner

De sjutton gallras successivt ut av föreställningens regissör, den manipulativa Zach, spelad med stor auktoritet av Adam Cooper. Han kräver inte bara deras blod, svett och tårar, utan även deras innersta hemligheter. Kanske är detta ett sätt att dölja det faktum att han delar ett förflutet med Diana, en enastående Lizzy-Rose Esin-Kelly, som med pondus visar hur långt hon är villig att gå för ett jobb. Med assistans av Taylor Walker som Larry, förvandlar Zach auditionen till ett biktbås där vi får höra kvicka historier om allt från plastikoperationer och könssjukdomar till balettlektioner och missade chanser – men alltid med ett påklistrat leende. I en gripande vändning låter Ainsley Hall Ricketts, i rollen som Paul, fasaden rämna när han berättar om sin tunga resa för att övervinna övergrepp. Detta ögonblick lyfter på förlåten och belyser den exploatering som kan finnas bakom kulisserna.

Ellen Kanes imponerande koreografi nyttjar varenda millimeter av Curves stora scen och Grace Smarts scenografi; rörelserna samspelar perfekt med den poppiga jazzmusiken. I en tid präglad av talangjakter på TV, där vi som publik frossar i kämpande artisters motgångar, gör användningen av livevideo historierna ännu mer intima. Scenografins speglar reflekterar dessutom en förvriden bild av publiken själva, vilket gör oss delaktiga i skeendet.

Ensemblen i A Chorus Line. Foto: Marc Brenner

Mot slutet, efter att ensemblen reflekterat över berömmelsens förgänglighet och ungdomens korta glansperiod, förvandlas den älskade klassikern "What I Did For Love" till en hymn över hängivelse och det hårda arbete som ligger bakom glamouren.

Och vilken final det blir – en sann "singular sensation". Howard Hudsons otroliga ljussättning blir som en karaktär i sig själv och bländar publiken i numret "One". Det är en hyllning till kärleksförhållandet mellan artist och scen, och ett effektivt sätt att fördriva mörkret efter två år av osäkerhet. En triumf.