RECENSION: A Lesson From Aloes, Finborough Theatre ✭✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar Athol Fugards A Lesson From Aloes som just nu spelas på Finborough Theatre i London.

Dawid Minnar och Janine Ulfane i A Lesson From Aloes. Foto: Alixandra Fazzina A Lesson from Aloes

Finborough Theatre

5 mars 2019

4 stjärnor

Boka biljetter Athol Fugard har arbetat inom teatern i över femtio år och i hans katalog finns mängder av pjäser som är redo för nypremiärer och omvärdering. Denna vår bjuder London på två sådana verk: Blood Knot från början av hans karriär, och denna pjäs från sent 70-tal – skriven under hans mittperiod som dramatiker, precis innan det internationella genombrottet. A Lesson from Aloes är ingen uttalat konfronterande pjäs, men det säger mycket om den tid den skapades i att den nästan förbjöds av de sydafrikanska myndigheterna, som då verkade under apartheidförtryckets absoluta kulmen. Detta är den första London-uppsättningen på 35 år.

David Rubin i A Lesson From Aloes. Foto: Alixandra Fazzina

Det är ett kammarspel för tre personer uppdelat i två akter. Vi befinner oss i ett kargt, nött och intetsägande hus i en förort till Port Elizabeth, bebott av ett medelålders par med excentriska drag. Året är 1963 och Piet Bezuidenhout (Dawid Minaar) och hans fru Gladys (Janine Ulfane) har båda nått vägs ände av olika anledningar. Piet, uppvuxen som traditionell afrikandisk bonde, drevs från sin mark efter år av torka och har slutat som busschaufför. Han ägnar sig lite lojt åt liberal politik och rör sig i motståndsrörelsens utkanter. Han finner symbolisk tröst i sin samling av aloeväxter (suckulenter), som tycks representera hans envisa motståndskraft mot svåra tider och hans beslut att inte lämna sina rötter. Hans fru Gladys har ett betydligt bräckligare grepp om vardagen; hon har precis återvänt från en vistelse på mentalsjukhus och uppvisar tydliga tecken på nervös ångest och begynnande panik.

Janine Ulfane i A Lesson From Aloes. Foto: Alexandra Fazzina

Stora delar av första akten är exposition, och ibland dröjer den kanske lite väl länge vid bakgrundshistorien. Handlingen kretsar kring förberedelserna inför besöket av en annan familj, ledd av Steve (David Rubin), som nyligen kommit ut ur fängelset efter att en informatör avslöjat den påtryckningsgrupp som både Piet och Steve tillhör. Den andra akten bygger på Steves ankomst och diskussionen – först indirekt, sedan öppen – om huruvida Piet var informatören i fråga. Ett annat centralt tema, än mer relevant 1978, är om motståndare till regimen bör stanna och kämpa, eller lämna landet, som Steve nu gör efter att ha fått visum till England.

Även om detta uppenbart är en politisk pjäs, är det som imponerar och fullt ut motiverar denna nypremiär under Janet Suzmans känsliga regi, det indirekta och dramatiskt givande anslag den tar sig an sitt ämne med. Vad Fugard vill visa är inte apartheidens ondska i sig – den behövde inte ens då förklaras ytterligare – utan snarare de lömska effekter en förtryckande regim har på de människor som lever under den. Gladys neurotiska flykt in i galenskapen är den mest direkta reaktionen på den skräck regimen injagar, och Steves flykt i landsflykt är en annan. Piet står visserligen kvar och bjuder motstånd, men han överlever bara i en maktlös, symbolisk form med endast sina aloeväxter som sällskap.

Dawid Minnar och Janine Ulfane i A Lesson From Aloes. Foto: Alixandra Fazzina Det som räddar pjäsen från det totala mörker och den förtvivlan den anspelar på är livfullheten och humorn i språket, särskilt i andra hälften när Fugard växlar upp. Och naturligtvis måste man nämna skådespeleriet i denna uppsättning, där de tre aktörerna levererar gripande och komplexa rolltolkningar som bitvis känns nästan för stora och intensiva för Finboroughs lilla scen. Minaar fångar både Piets sträva individualism och hans stumma medkänsla för både hustruns lidande och orättvisorna runt omkring honom. Det finns också en tvetydighet i hans gestaltning som gör att man faktiskt kan tro att han skulle kunna vara informatören. Ulfane förmedlar en skör instabilitet på ett briljant sätt, och de två scener där hon får ett sammanbrott på scen – som kulminerar i en smärtsam förlust av kontroll – är tunga att bevittna, precis som avsett. Men det är ingen karikatyr; här finns gott om ljus, skugga och vemodiga blickar bakåt som för tankarna till Tennessee Williams kvinnoöden. Rubin har kanske den svåraste rollen: han måste introducera sig med brio i andra akten för att snabbt utveckla ett djup. Det är en kvicksilverlik gestaltning, full av charm men också med stråk av misstänksamhet och lidande som gradvis nystas upp. Alla tre skådespelare utför mirakel genom att skapa dynamik på en yta där det knappt finns utrymme att röra sig (undertecknad fick göra sitt bästa på första raden för att hålla undan knäna!).

Som så ofta på Finborough har lokalens begränsningar inspirerat det kreativa teamet till stora prestationer. Norman Coates har skapat en fantastiskt stämningsfull scenografi (vilket är desto svårare när det är vardaglig tristess som ska frammanas). Innergård och interiör antyds med små men effektiva medel, och en hedersplats har med rätta reserverats för själva aloeväxterna. Ljuddesignern Rachael Murray skapar en delikat ljudbild som fångar parets isolerade värld och stadens brus i bakgrunden. Mannie Manims ljusdesign förmedlar inte bara tidens gång från eftermiddag till sen kväll, utan fångar också känslan av den sydafrikanska solens hetta och det dröjande skymningsljuset.

Sammantaget är detta en rörande och tankeväckande skildring av politiskt förtryck och dess mänskliga konsekvenser, även för dem i konfliktens utkant, och hur rädsla kan korrumpera godhet trots de bästa avsikter. Det finns få samtida politiska dramatiker som kan mäta sig med Fugards känsla för nyanser i mörkret, och bara därför har vi mycket att vinna på att återstifta bekantskapen med hans tidigare verk.

BOKA BILJETTER TILL A LESSON FROM ALOES