RECENSION: A Strange Loop, Barbican Theatre ✭✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar Michael R. Jacksons prisbelönta musikal A Strange Loop, som efter sin succé i New York nu har flyttat till Barbican Theatre i London.

Kyle Ramar Freeman. Foto: Marc Brenner A Strange Loop

Barbican Theatre

29 juni 2023

4 stjärnor

Boka biljetter Efter stora framgångar på Broadway förra året, där den kammade hem både en Tony och ett Pulitzerpris, anländer denna nya musikal till Barbican Theatre för sin brittiska premiär med enorma förväntningar. Pressnatten möttes av stående ovationer och det råder ingen tvekan om att det blir en publiksuccé. Men hur står den sig vid en närmare granskning?

Det här är en musikal om en svart, queer och korphunt musikalmanusförfattare i New York som försörjer sig som vaktmästare på ”The Lion King”. Denne man, som kort och gott kallas Usher, skriver i sin tur på en musikal om en svart, queer och korpulent musikalmanusförfattare i New York som försörjer sig som vaktmästare på ”The Lion King”. Och så vidare. Det är titels ”strange loop” – en infinity-loop av självreflektion. Vid sin sida har han sex följeslagare som personifierar olika delar av hans psyke – bland annat självförakt, sexuell ambivalens och föräldrarnas förmaningar. Mycket av handlingen utgörs av en konfrontativ dialog mellan dem alla, där Usher utforskar både sin egen identitet och svarta urbana identiteter i stort. Ett centralt tema är i vilken utsträckning svart kultur, tro och sexualitet kan vara fri, och hur mycket som begränsas av vitas godkännande eller av stereotyper påtvingade utifrån.

Ensemblen i A Strange Loop.

Föreställningen har extraordinära styrkor och en slående originalitet, men dras också med vissa strukturella svagheter. Manus, musik och sångtexter är skapade av Michael R. Jackson, som hämtat inspiration från sitt eget liv. Även om det finns stilistiska blinkningar till den amerikanska musikaltraditionens giganter, är det som verkligen sticker ut – precis som i ”Hamilton” – hur befriat och självständigt kreativt skrivandet är. Vi utgår från platser i New York – en teater, en lägenhet, tunnelbanan – men snart grenar det ut sig i barocka fantasier där Usher möter nyckelpersoner ur den afroamerikanska historien, konfronterar sina föräldrar i barndomshemmet och slutligen når en sorts anti-apoteos i en storslagen gospelscen som dramatiserar hans internaliserade självhat.

Den musikala paletten är varierad, och undertecknad fängslades mer av de lågmälda sångerna än de glittriga shownumren. Melodierna sätter sig och texterna är kvicka, men så pass ordrika och komplexa att Sondheim förmodligen hade rynkat på pannan. Samtidigt passar det verkets kärna: utforskandet av överflöd och smärtan som döljer sig därunder. Kanske mest anmärkningsvärt är hur rättframt och explicit dialogen är. Men eftersom det sker i verkets tjänst snarare än för att provocera, fungerar det väl och man rycks med.

Kyle Ramar Freeman och Nathan Armarkwei Laryea. Foto: Marc Brenner

Produktionsvärdet är djupt imponerande. Scenografin utgår från sex dörrar, en för varje ”tanke”, men dessa får snart ge vika för alltmer komplexa konstruktioner som speglar protagonistens svindlande fantasi. Detsamma gäller kostymerna – hur ensemblen lyckas med de blixtsnabba bytena är ett mysterium. Det måste gå åt kilometervis med kardborreband och en hel armé av assistenter bakom kulisserna! Bandet förblev osynligt för mig, men bjöd på känslosamma solon och en knivskarp ensemble under ledning av Candida Caldicot. Raja Feather Kelly har skapat en härligt livlig och intrikat koreografi som bygger vidare på temat om loopar, där ”tankarna” vävs in och runt Usher i takt med handlingens utveckling.

Huvudrollen är krävande på alla plan och Kyle Ramar Freeman fyller den med både finess och glöd. Usher pendlar mellan självutplånande tvivel och bitande förakt – Freeman navigerar dessa extremer med skicklighet och den språkliga akrobatik som krävs. Prestationen har också en emotionell tyngd som gör att man verkligen känner hur hans inre resa rör sig mot en slutgiltig acceptans.

Kyle Ramar Freeman och Danny Bailey. Foto: Marc Brenner

Runt honom utför de sex ”tankarna” smärre mirakel i sång och dans, där varje karaktär är tydligt mejslad och särskiljer sig från de andra. Det är prestationer på högsta nivå som levererar i varje ögonblick.

Mina invändningar rör främst verkets struktur. Det förekommer en hel del tematisk upprepning och handlingen trampar ibland vatten, särskilt i mittenpartiet. Trots att föreställningen bara är 100 minuter lång hade den vunnit på att slipas ner med en eller två scener för att göra helhetsintrycket skarpare. Det handlar inte så mycket om att ”less is more”, utan snarare om att när varje scen levererar en så tung känslomässig smäll vill man inte riskera att bli helt mörbultad.

Sammantaget är detta dock en betydande och originell bedrift som säkerligen kommer att få en bestående plats i musikalhistorien. På sätt och vis är det en uppdaterad, svart version av ”Company” – utan linjär handling och med många karaktärer som ger huvudpersonen råd om hur han ska förändra sitt liv. Men kanske har den ännu inte nått sin absolut sista och mest fulländade form?

Spelas till och med 9 september 2023