RECENSION: Alice i Underlandet, Mercury Theatre Colchester ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Mike Kennys dramatisering av Alice i Underlandet på Mercury Theatre i Colchester.

Alice i Underlandet Mercury Theatre, Colchester.

3 augusti 2022

3 stjärnor

Lewis Carrolls klassiska, febriga saga har överlevt in i 2000-talet i många former och omarbetningar. I Mike Kennys version utspelar sig berättelsen morgonen innan Alice ska skriva ett mycket viktigt prov. Det är en feberdröm utlöst av tentamensångest, och uppsättningen bjuder på en utmärkt ensemble och ett kreativt team som tar oss med på resan. De har själva fått kämpa lite i kaninhålet, då Beth Mabin fick hoppa in med bara några dagars varsel för att ersätta en sjuk skådespelare.

Det fanns ingen anledning till oro för hennes skull under premiärkvällen; hon är en perfekt Alice, frågvis och nyfiken. Ensemblen med skådespelande musiker är briljant, där Tom Moores är en underbar Vit Kanin med fingertoppskänsla för komisk tajming och publikkontakt. Jag älskade även Rosalind Fords Hertiginna, särskilt hennes avslutande sångnummer om bebisar i första akten – den ger dig en rejäl öronbedövande melodi att nynna på under pausen! Natasha Karp är en skräckinjagande Hjärter Dam, och Jamie Noar och Loris Scarpa gör ett strålande nummer som Tweedledee och Tweedledum. Den verkliga stjärnan är dock den uppfinningsrika iscensättningen, med en fantastisk kålmasksekvens och förtjusande flamingos och igelkottar under krocketmatchen – en stor eloge till scenografen Anisha Fields och hennes team. Bitvis påminner det om ett datorspel, vid andra tillfällen liknar det ett barnprogram från 80-talet. Jag uppskattade också verkligen när hela ensemblen blir Alice vid ett tillfälle – det är som om Jane Horrocks har klonats och börjat svärma!

Den svagaste punkten är, enligt mig, själva manuset. Första akten är glädjefylld och rapp, men då det är en berättelse utan tydlig intrig tappar den fart i andra akten. Det är inte ensemblens fel; det är bara oklart vem Kennys bearbetning riktar sig till. Om det är ungdomar som snart ska ta examen är de kanske för coola för det här, och för yngre tittare kanske det inte är tillräckligt magiskt. Alices sökande efter sin identitet känns också lite krystat i ett försök att skapa samtida relevans. Vi vet förstås inte i vilket skede produktionen befann sig innan pandemin slog till, och föreställningen behöver nog köras in ett tag för att hitta det rätta tempot.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev Mercury Theatre Colchesters webbplats