RECENSION: All-male Iolanthe, Richmond Theatre ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Sasha Regans helmanliga uppsättning av Gilbert och Sullivans Iolanthe på Richmond Theatre, som en del av en pågående UK-turné.

Sasha Regans helmanliga Iolanthe - Älvorna. Foto: Harriet Buckingham Iolanthe

Richmond Theatre (UK-turné)

17 maj 2018

5 stjärnor

Turnéinformation

Gilbert och Sullivan är, liksom vardagens bestyr, något som alltid kommer att finnas hos oss. I alla fall om armén av G&S-förnyare får bestämma: över hela den brittiska övärlden – och långt därutöver – har stora talanger i åratal arbetat med att borsta bort dammet från Savoy Opera Co. Allt för att nylansera den viktorianska duons operetter på ett sätt som passar en modern publik.

För närvarande är en av de främsta fanbäraren för denna renässans av opera buffa 'all'inglese' teaterägaren, producenten och regissören Sasha Regan, tillsammans med hennes trogna team från outtröttliga Union Theatre i sydöstra London. Ur denna kreativa smältdegel har en rad briljanta nytolkningar sprungit fram, såsom 'The Pirates of Penzance', 'The Mikado', 'HMS Pinafore', och nu – mitt under en turné på betydligt större och mer anrika teatrar – den ljuvligaste juvelen hittills: 'Iolanthe'. När uppsättningen gästade den vackra, nästan samtida scenen vid Richmond Green, hade jag turen att titta förbi.

Sasha Regans helmanliga Iolanthe. Foto: Harriet Buckingham Regans metod har blivit något av ett samtalsämne: hon går mot strömmen som förespråkar fler kvinnliga roller och har istället stöpt om dessa verk helt för män. Hur chockerande! Som en studie i 'high camp' är det en syn för gudar när män sjunger sina tenor-, baryton- och basstämmor för att i nästa sekund slå över i ett falsettregister av alt, mezzo och – tro det eller ej – koloratursopran. Jag minns hur jag med viss skepsis närmade mig denna testosteronstinna ensemble första gången jag såg 'Pinafore' på Hackney Empire. Men jag blev snabbt vunnen av... ja, av vadå? Jag försöker fortfarande klura ut vad det är med detta ovanliga sätt att iscensätta operetterna som besitter en sådan dragningskraft, charm och... skönhet?

Det är svårt att sätta fingret på. Men strunt i det. Medan jag brottas med estetiska funderingar är jag bara glad – jag var glad i torsdags – över att få sitta i en ståtlig Matcham-teater och svepas med av en uppsättning präglad av en sådan outgrundlig elegans, en sådan légereté och en så vacker enkelhet. Allt presenteras med en minutiös fingertoppskänsla för texten och partituret, på ett sätt som känns så självklart och 'rätt' att jag har svårt att se det göras på något annat vis. Vilken magi!

Sasha Regans helmanliga Iolanthe - Lorderna. Foto: Harriet Buckingham

Hjärtat i det hela är den stora ensemblen. Det här är ingen bantad komisk opera: en stabil grupp på 16 personer fyller den nästintill tomma scenen. När Mark Smiths fantastiska koreografi (fylld med referenser till allt från Bournonville och Massine till Gene Kelly) väl sätter fart, förstår man varför hela utrymmet behövs. De rör sig i formationer av en sådan bländande precision och ansträngningslös skönhet att man omedelbart kapitulerar. Allt detta tar sin början redan i den smarta 'ouvertyren', och därefter är vi deras villiga fångar, redo att följa med vart de än för oss.

Men hemligheten ligger kanske även på ett annat plan: från Richard Bakers första, lågmälda fras till förspelet i första akten – en melodi som tagen ur 1800-talets borgerliga kammarmusik – lockas vi in i en värld av återhållsam reflektion. Vi introduceras för den sköra 'sanning' som ligger till grund för det spektakel som snart ska bryta ut. Så när killarna stormar in i den mörka salen med små ficklampor och skuttar runt som busiga barn i Stewart Charlesworths snygga kostymer – perfekt belysta av Tim Deilings levande ljussättning – som 'älvor', då är vi redan helt på deras sida. Vi är redo att absorbera vilket galet upptåg som helst.

Sasha Regans helmanliga Iolanthe. Foto: Harriet Buckingham

I spetsen för de övernaturliga väsendena står Richard Russell Edwards som en Fairy Queen i stil med Dr Hilda Brackett – utrustad med en magnifik röst. Faktum är att hela ensemblen är vokalt mycket stark. Christopher Finn är en värdig och stoisk Iolanthe och skulle passa lika bra i en opera seria, så väl förkroppsligar han rollens tragiska kärna. Joe Henry, Dominic Harbison och Lee Greenaway spelar Phyllis, Celia och Leila med en finess och klarhet i de höga stämmorna att man helt glömmer bort könsrollerna; de är helt enkelt underbara. Richard Carson gör ett intressant porträtt av halv-odödlige Strephon; hans bakgrund från West Ends stora musikaler ger honom en klangfärg som skiljer ut honom från mängden och markerar hans särart. Det hindrar honom dock inte från att göra duetten med Phyllis i andra akten till en hjärtskärande vacker stund.

Mot dessa apolloniska varelser ställs de jordbundna lorderna, anförda av Alastair Hills anmärkningsvärt unga men knivskarpa Lord Chancellor (hans mardrömsmonolog i andra akten är med rätta en av höjdpunkterna). Adam Pettit är en klangfull Lord Tolloller och Michael Burgen – som verkar klara av precis vad som helst på en scen – är en perfekt Lord Mountararat. Deras scener tillsammans är ren njutning. Duncan Sandilands bidrar med rejäl sexappeal och komisk tajming i kombination med sin imponerande basröst. Resten av ensemblen består av de ständigt närvarande och briljanta Benjamin Mundy, Reece Budin, Jack Hinton, Daniel Miles, Sam Kipling och James Gulliford.

I grund och botten är detta en produktion som förstår vilket mästerverk partituret är, och allt är gjort för att lyfta fram musiken på bästa sätt. Första akten är spännande, men det är efter paus som det verkliga fyrverkeriet drar igång! Ensemblens unga röster klingar kristallklart i en teater med så gudomlig akustik, där det enkla pianoackompanjemanget låter varje ton höras. Ännu viktigare är att varje stavelse av Gilberts genialiska libretto får glänsa och spraka i luften som kristallkronorna i en balsal i Westminster. Helhetsintrycket är förtrollande och inget annat än en personlig triumf. Gå och se den, och förälska dig i denna himmelska uppsättning av ett av den brittiska musikscenens finaste verk.

TURNÉINFORMATION FÖR HELMANLIGA IOLANTHE