RECENSION: All-Male Pirates of Penzance, Wilton's Music Hall ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Sasha Regans Pirates of Penzance med en helt manlig ensemble på Wilton's Music Hall

The Pirates of Penzance

Wilton's Music Hall

26 februari 2019

4 stjärnor

Boka biljetter Tio år efter premiären på Union Theatre i Southwark – en betydligt mindre scen än den de intar nu – lanserade denna uppsättning Sasha Regans banbrytande serie av Gilbert & Sullivan-uppsättningar med endast män. Projektet har gett oss både 'HMS Pinafore' och 'Iolanthe' i versioner som med varierande styrka har förankrats i vår samtid. Av de tre tycks denna ha det mest "traditionella" utseendet, med Robyn Wilson-Owens design som bjuder på en muslin-fylld blinkning till tidstypiska kostymer, medan Lizzie Gees toppmoderna koreografi frossar i den kraft och energi som ett sylvasst team av unga män kan uppbringa. Det faktum att dessa herrar både kan sjunga i sina naturliga tenor-, baryton- och basregister, behärska falsett och samtidigt leverera ett sådant rörelseschema är föreställningens stora styrka – en styrka som gör att man överse med den sparsamma dekoren och det tomma diket. Ben Bull ljussätter det hela enkelt men lyhört.

Men det är ensemblen – och spelplatsen – som är de sanna stjärnorna här. Från herrkörens första kraftfulla entré genom salongen, där de tar scenen i besittning och bländar oss med sin vokala precision – varje Gilbert-stavelse artikulerad med yttersta omsorg (tack till kapellmästare Richard Baker som effektivt ackompanjerar spelet vid pianot), via den lika flirtiga entrén av de tillgjorda "damerna" (vilket lockar till många skratt från den mogna publiken), till de expertmässigt levererade numren och det slutgiltiga, ganska dämpade slutspelet. Det vi får här är en fest av precisionsdetaljer som lär glädja alla som älskar scenkonst framförd med både entusiasm och finess.

Tom Senior utgör en romantiskt stadig figur som Frederic (även om Regan, i ett karaktärsfrämmande snedsteg, väljer att spela hans 'O is there not one maiden breast' för skratt – ett drag som undergräver den sentimentala tyngden i slutet); hans insats är dock heroisk och han får ut det mesta av sin attraktiva röst och ser tveklöst ut som rollen kräver. I kontrast till detta blir Tom Bales Mabel något pressad av det höga röstläget och producerar en ofta tunn och blek klang. Det är långt ifrån Alan Richardsons fenomenala Ruth; denne skådespelare var för övrigt den första Mabel i denna uppsättning för tio år sedan, och jämförelser med hans efterträdare faller sällan ut till Bales fördel.

På andra håll är David McKechnies Major-General en snabbtalande mästare på G&S mest intrikata texter, och han vinner över oss med sin skenbart ansträngningslösa kontroll. James Thackerays Pirate King övertygar också, trots att han möjligen framstår som aningen för ung för rollen. En kvartett av kvinnoroller – Dominic Harbisons Isabel, Connor Hughes Kate, Sam Kiplings Edith och Richard Russell Edwards Connie – påminner oss om att vi faktiskt ser en föreställning som handlar precis lika mycket om det feminina som om något annat. Regan ska ha eloge för att hon lyckas undvika många genrefällor och ger dem en modernitet och dignitet som inte alltid finns i konventionella uppsättningar av operetten. Vi ser också en träffsäker komisk insats i Benjamin Vivian-Jones Samuel. Här finns med andra ord mycket att fira.

Andra akten bjuder på ett nytillskott i truppen, Duncan Sandilands Sergeant of Police, som han har mycket roligt med – likaså den mångsidiga kören som nu förvandlas till poliskonstaplar. Som alltid skapar Gees förtjusande och följsamma koreografi vackra formationer som stöttar honom med stor kvickhet och gott humör. Det är ett välkommet inslag efter pausen, eftersom den erfarna publiken vet att de bästa bitarna i G&S ibland hittas i första akten. Med mindre material att jobba med här drar Regan upp tempot och rusar mot målsnöret, vilket lämnar oss med ett stänk av bittersöt saknad som ger en extra udd åt slutet på en annars något mindre engagerande akt.

Tio år senare är föreställningen i fantastisk form, om än med några få förbehåll. Det som är bra är verkligen lysande, och det finns tillräckligt mycket av den varan för att det ska vara väl värt två timmar av din tid. Ensemblen har roligt, och det lär du också ha.

Spelas till 16 mars 2019

BOKA BILJETTER TILL PIRATES OF PENZANCE MED MANLIG ENSEMBLE