RECENSION: Alpha Beta, Finborough Theatre ✭✭

Christian Roe och Tracey Ifeachor i Alpha Beta. Foto: Giulia Savorelli Alpha Beta

Finborough Theatre

24 juni 2015

2 stjärnor

För socialt obekväma britter är det rena helvetet på jorden. Att sitta fast på en middagsbjudning eller i en bil med ett grälande par. Man stirrar rakt fram med glasartad blick och hoppas att allt ska blåsa över och att alla blir sams över en kopp te. Föreställ dig den känslan av obehag och stelhet utdragen i en timme och fyrtio minuter, så har du en ungefärlig aning om hur det är att se Alpha Beta på Finborough Theatre.

Pjäsen, skriven av Ted Whitehead, handlar om ett olyckligt gift par, herr och fru Elliot, som har låst in sig själva i ett inhemskt fängelse bestående av äktenskapet, familjen och den sociala kontrollen bakom grannskapets fladdrande gardiner. De kämpar sig igenom sitt ömsesidiga förakt för barnens skull, men börjar snart förgöra varandra genom en ful rutin av bråk, affärer och självmordsutpressning.

Det är precis så dystert som det låter; hela pjäsen är ett enda långt, småsint och cirkulärt gräl som sträcker sig över nio eländiga år. Det bjuds på ytterst lite andrum (bortsett från fem välsignade minuter i tredje akten) – de två provocerar medvetet varandra och går till angrepp under hela föreställningen. Inte för att det automatiskt behöver vara fel, en del av vår främsta dramatik lever på ilska och spänning – det är snarare den totala repetitiviteten och meningslösheten i det hela.

Det finns knappt någon skönjbar handling och man kan nästan höra publiken mumla ”nu börjar de igen” när ännu ett till synes evighetslångt bråk tänds av en oskyldig kommentar. Manuset är så cykliskt att det nästan känns som en föregångare till Måndag hela veckan. Varför håller vi ihop? Varför blev vi kära? Varför träffar du den där ”slampan”? (Ett ord som används så ofta i den här uppsättningen att det tycks förlora all mening).

Ett annat problem är att huvudkaraktärerna är så osympatiska att det är närapå omöjligt för publiken att bry sig om deras relation. Till exempel skulle väl bara den mest karikatyraktiga superskurk reagera på nyheten att frun planerar att ta livet av sig själv och barnen med gliringen ”Jag kan väl inte låta dig göra dig av med alla mina problem på en gång”? Karaktärerna vältrar sig så mycket i sitt hat mot varandra att man nästan lämnas med tanken att de har fastnat i den olycka de faktiskt förtjänar.

Det finns ytterligare ett problem med hur pjäsen ramas in. Alpha Beta hade premiär 1972 och är djupt rotad i 60-talet. Priser anges i shilling och många av huvudtemana – oskuld, ”skammen” med skilsmässa och frågor om sexuell frihet – framstår som ganska daterade. Detta vore helt i sin ordning om det var en tidstrogen uppsättning, men iscensättningen verkar antyda att den utspelar sig i nutid. Publiken kliver in till de mjuka tonerna av modern pratradio (Iain Dale om jag inte tar fel) och Verity Quinns scenografi med tillhörande rekvisita har ett stänk av modern minimalism över sig. Om syftet var att flytta pjäsen till 2000-talet, så nådde det verkligen inte fram.

Skådespelarna Tracy Ifeachor och Christian Roe gör en hedervärd insats. De kämpar heroiskt med ett ganska uselt manus; jag fick intrycket att paret visste att de försökte rulla en ordspråksmässig sten uppför ett berg, och de förtjänar beröm för att de ger allt. I synnerhet Ifeachor lyckas ingjuta verkligt hjärta och sårbarhet i vad som lätt kunde ha blivit en endimensionell, bitter och försmådd kvinnlig huvudroll. Roes sarkastiska, pretentiösa och sexuellt hämmade hrr Elliot är fängslande i delar, men har en tendens att bli väl skrikig. Den generella ljudvolymen i uppsättningen är så intensiv att när pjäsen väl nådde sin dramatiska höjdpunkt mot slutet, hade skådespelarna ingenstans kvar att ta vägen.

Iscensättningen var utan tvekan produktionens starkaste sida. Istället för en konventionell scen var hela teatern utformad som ett faktiskt vardagsrum, där publiken fick sitta var de ville (jag valde vardagsrumsbordet – en perfekt plats att vila recensionsblocket på!). Som ett resultat utspelade sig dramat runt publiken, vilket innebar att vi bokstavligen kände oss som fönstertittare vid ett privat sammanbrott. Det var skickligt gjort och man kände verkligen att med rätt sorts pjäs kunde miljön ha gjort underverk, likt den fantastiska Sweeney Todd på Harringtons Pie and Mash Shop. Det blev dock kanske lite väl närgånget för en stackars åskådare som fick färgstänk på sig under en av de många förstörelsescenerna i föreställningen!

Det fanns också en omsorg om detaljerna i rekvisitan; realistiska ”familjebilder” hängde på väggen och karaktärerna lyckades på något sätt hämta rykande koppar hett kaffe från köket utanför scenen – här var det inget låtsassippande inte!

Vid slutet av föreställningen har nästan alla möbler slagits sönder, de har kallat varandra för alla tänkbara förolämpningar och en av karaktärerna har hotat att ta sitt liv fyra gånger. Och ändå har ingenting förändrats i fråga om handling eller karaktärsutveckling. Jag är säker på att Ted Whitehead skulle säga att detta perfekt representerar olyckliga äktenskaps sanna natur. Det må vara sant, men det blir inte bra teater av det, trots de stora ansträngningarna från en begåvad ensemble.