RECENSION: Angela's Ashes, Fairfield Halls Croydon ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Angela’s Ashes, en ny musikal av Adam Howells baserad på Frank McCourts memoarer som nu spelas på Fairfield Halls i Croydon.

Jacinta Whyte och Eoin Cannon i Angela’s Ashes. Foto: Pat Redmond Angela’s Ashes The Musical.

Croydon Fairfield Halls.

26 september 2019

5 stjärnor

Boka biljetter

Baserad på Frank McCourts memoarer från 1996 om en fattig barndom på Irland under 1930-talet, har musikalversionen tagit sin tid för sin professionella brittiska debut. Föreställningen har, inte helt oväntat, tagit Irland med storm och det är lätt att förstå varför. McCourt var en fantastisk skildrare av sin barndom, och boken var en av de första i en ny genre som kom att kallas för ”eländesskildringar”. Det är sant att familjens kamp för överlevnad i extrem fattigdom, övergivna av en alkoholiserad far, stundtals är tung att se, men det är också en hyllning till livskraften och modern Angelas märkvärdiga envishet. Detta är en vacker, rörande och kraftfull uppsättning där Adam Howells musik och texter omsluter publiken med melodi och kärlek. Hur tuff barndomen än var lyckades McCourt krydda den med busig humor, och det fina med Paul Hurts manus är att det inte bara delar tårarna i Franks ögon utan också låter glimten finnas kvar.

Jacinta Whyte. Foto: Pat Redmond

Det är en eloge till Howell och Hurt att materialet aldrig henfaller åt stereotyp ”irländskhet” – här finns inga fylliga jiggar på puben, och Riverdance-vibbar lyser lyckligtvis med sin frånvaro. Ensemblen är fenomenal; det här är en vackert sjungen föreställning, framförd från hjärtat och strålande av kärlek. Som Angela är Jacinta Whyte trollbindande; hon håller känslorna i schack precis lagom mycket för att undvika melodrama, och hon är förkrossande både i tystnad och sång. Balladen River Shannon, som sjungs när Angela förlorar ett barn i sjukdom, är hjärtskärande, likaså hennes farväl till sonen – sorgligt men hoppfullt. Som Frank är Eoin Cannon en varm berättare som smidigt glider in i barndomsversionerna av Frank. Hans skådespeleri och sång är bland det bästa jag sett i år. Conor Gormally är briljant som Malachy Jnr och gestaltar resan från barn till ung man på ett övertygande sätt, och Marty Maguire ger en suverän prestation som den alkoholiserade fadern Malachy – en rolltolkning som är tillräckligt nyanserad för att man till och med ska känna viss sympati för den gamle uslingen. Musikalen vimlar av utmärkta karaktärer, bland dem Amanda Minihans stentuffa mormor, Norma Sheahans hjärtlösa hyresindrivare Mrs Finucane och Brigid Shines eteriska men olycksaliga Theresa Carmody.

Eoin Cannon. Foto: Pat Redmond

Thom Sutherlands regi och Francis O’Connors utmärkta scenografi och kostym håller det enkelt men högst effektivt, och föreställningen rör sig framåt i ett raskt tempo. På sina ställen hade kanske ytterligare en humoristisk anekdot eller ett nummer kunnat balansera upp tragedin något i första akten, men den här föreställningen är betydligt mer upplyftande än Les Misérables! När Frank sparar ihop pengar för att lämna Irland och skapa sig ett liv i Amerika når historien ett klimax som ingjuter hopp och hyllar familjekärlek och överlevnadsvilja. West End-producenter bör lystra: den här föreställningen behöver en omedelbar flytt, den är överlägsen mycket av det mediokra utbudet på Londons scener just nu. Jag nynnar fortfarande på ledmotivet morgonen efter, något som många andra stora West End-shower misslyckats med. Och Amerika, särskilt städer med många irländsk-amerikaner, kommer att älska detta! Den förtjänar största möjliga scen och publik, men för stunden uppmanar jag er att ta er till Croydon. Du kommer inte ångra att du såg denna stolta och hjärtevärmande musikal. Jag har bara sett två musikaler i år där publiken flugit upp och gett stående ovationer sekunder efter sista ackordet. Den ena var Come From Away, den andra är Angela’s Ashes. Missa den inte.

Spelas till 5 oktober 2019

BOKA BILJETTER TILL ANGELA'S ASHES