RECENSION: Barber Shop Chronicles, National Theatre ✭✭✭✭

Rollistan i Barber Shop Chronicles på National Theatre Barber Shop Chronicles Dorfman Studio

National Theatre

8 juni 2017

4 stjärnor BOKA BILJETTER Inom den afro-karibiska communityn är hår en stor grej. Så var passar det bättre att dramatisera detta än i en frisersalong? Produktionen på National Theatres Dorfman Studio skildrar sammanflätade berättelser och karaktärer som svänger förbi för en klippning i London, Lagos och på andra håll. Det är en studie i svart maskulinitet och vad det innebär i det 21:a århundradet. Inget lämnas åt slumpen; homosexualitet, våld, kvinnor, barnuppfostran, företagande, semantik, slaveri, alkoholism, kriminalitet och frånvarande pappor – allt ventileras grundligt och pjäsen lyckas ge en omfattande ögonblicksbild av en miljö som bara besöks av en viss del av samhället. Barber Shop Chronicles klockar in på 1 timme och 45 minuter utan paus, rör sig i ett rasande tempo och bjuder på en härlig teaterkväll. Glädjen och energin hos den starka ensemblen är smittsam, och Bijan Sheibanis regi ser till att texten – som ibland kan kännas en smula ungdomlig – alltid upplevs slagkraftig och uppiggande.

Inramningen innan pjäsen börjar sjuder av liv. Vi sitter på Dorfman Studios fyra sidor och tre etage, omgivna av medvetet röriga kablar och knasiga skyltar för frisersalonger som gör reklam för de senaste stilarna och de vassaste klippningarna. Ovanför scenens mitt hänger en enorm lysande trådglob som hjälper oss att lokalisera scenerna när vi hoppar mellan kontinenter. Skådespelarna är redan i full gång när publiken kliver in i salongen. Jag hade turen/otur nog att bli uppsläpad i en av de omatchade barberarstolarna på scenen för en "metaforisk" klippning. Interaktionen mellan publik och skådespelare är lekfull och hjärtlig, och till gungande soca-rytmer drar pjäsen igång med hela ensemblen som vrålar framför en fotbollsmatch på en tv utan skärm.

Anthony Welsh som Winston i Barber Shop Chronicles. Foto: Marc Brenner

Scenerna kretsar kring huvudberättelsen om Samuel, rörande spelad av Fisayo Akinade, som jobbar på The Three Kings med sin pappas bäste vän (Cyril Nri) och en sprudlande jamaicansk charmör (Antony Welsh). Kring dem flätar Inua Ellams samman ett nätverk av barberare i Nigeria, Ghana, Zimbabwe och Sydafrika, fyllda av män som behöver lite mer än bara en klippning. Bland de utmärkta rollprestationerna märks Patrice Naiambana som en missnöjd alkoholist som rasar mot Mandela och hans ihåliga försoning, och Simon Manyonda som en hipster som stammande diskuterar den syntaktiska skillnaden mellan n-ordets olika varianter medan han nitiskt citerar Tupac. Hammed Animashaun spelar en perfekt observerad Lothario-typ från sydöstra London och äger scenen så att publiken viker sig av skratt, medan Sule Rimis utläggning om pidginspråkets tillbakagång blir ett tänkvärt ögonblick. Hans observation att pidgin är en kommunikationsform som förenar alla med afrikanskt ursprung och gör det möjligt för talare av över 500 språk att förstå varandra – och hans sorg över att hans barn i stället svarar honom på vårdad rikssvensk-klingande engelska – är ovanligt berörande. Den musikaliska ledningen av Michael Henry är också fantastisk, med a cappella-kompositioner som punkterar och lyfter de tyngre ämnena.

Cyril Nri som Emmanuel och Kwami Odoom som Ethan i Barber Shop Chronicles. Foto: Marc Brenner För alla som vuxit upp i sydöstra London känns den här pjäsen efterlängtad. Afro-karibiska frisersalonger har varit ett lika självklart inslag här som de lokala landmärkena i Catford och Greenwich. Det var fantastiskt att få en inblick i en kultur som uppenbarligen är så mycket mer än bara hårvård, även om jag fann vissa delar av diskussionen kring svart maskulinitet en aning bakåtsträvande. Det var spännande att höra hur Mandela, Martin, Malcolm, Mugabe, Fela, Tupac och andra giganter har format bilden av den svarta mannen i populärkulturen, men jag väntade på en referens till Obama och hur han har raserat dessa arketyper för unga svarta män som växer upp i dag. Som Cyril Nris karaktär konstaterar i slutscenen är den viktigaste frågan: "Hur rör vi oss framåt, vad gör vi härnäst?" Vilket gör att kvällen avslutas i en mycket positiv och hoppfull ton.

BOKA BILJETTER TILL BARBER SHOP CHRONICLES PÅ NATIONAL THEATRE