RECENSION: Be Bop A Lula, Ambassador's Theatre ✭✭✭

Be Bop A Lula marknadsförs som en hyllning till rock’n’roll-musiken från Eddie Cochran, Gene Vincent, Billy Fury och Roy Orbison. I praktiken är det en renodlad konsert fylld av klassiska hits, utan någon egentlig röd tråd som håller ihop det som ett koncept.

Precis som många andra rocklegendarer dog Cochran, Vincent och Fury tragiskt unga – livsöden som i vanliga fall skulle räcka till en hel teaterpjäs.

Lars Young gestaltar både Roy Orbison och Gene Vincent. Young växlar mellan ren imitation av Orbison till en mer allmän karaktärstolkning av Vincent, och levererar en rad hits med stor övertygelse. Hans tolkning av Orbison är särskilt finslipad; han lyckas verkligen bringa liv i ”The Big O” på scenen med klassiker som ’Pretty Woman’ och ’Only The Lonely’.

Gavin Stanley spelar Eddie Cochran och Billy Fury. Stanley är en skicklig artist som väljer att satsa på karaktär framför imitation, vilket ger ett utmärkt resultat. Låtar som ’Wondrous Place’ och ’C’Mon Everybody’ var kvällens absoluta höjdpunkter.

Den kväll jag såg Be Bop A Lula gästspelade Peter Gill som Jerry Lee Lewis. Hans medverkan tillförde en extra dimension till denna redan stjärnspäckade mix av musiker, och såg till att slutet på båda akterna blev explosivt och verkligen väckte liv i föreställningen. Gills färgstarka tolkning av Lewis var en syn för gudar – en vildögd och intensiv naturkraft på scenen.

Musikaliskt sett är Be Bop A Lula en succé. Husbandet The Wild Caps är fantastiska och ser till att ljudbilden från eran återskapas in i minsta detalj med ett enastående hantverk.

Där föreställningen brister är i dess identitet. Är det en dramatiserad rekonstruktion av en London-konsert eller finns det andra ambitioner? Inslaget med en predikant som värd och berättare, samt en ganska märklig öppning, hjälper inte direkt till att förtydliga saken. Jag fick intrycket att även om man ser det som en ren konsert, skulle Be Bop A Lula tjäna på en regissör som kunde knyta samman de olika delarna till en sammanhängande helhet.

Något som verkligen höjde stämningen var den otroligt entusiastiska publiken, där vissa var klädda i tidstypiska kläder för att hylla musiken. Deras engagemang gav kvällen bärighet och framåtrörelse. Det är bara synd att de flesta i publiken förväntas sitta ner när man befinner sig i en teatersalong; jag fick känslan av att nästan alla hellre hade velat ställa sig upp och dansa.

Be Bop A Lula är en välproducerad konsert – att förvänta sig något mer skulle leda till besvikelse. Vad du får är en kväll full av fantastisk musik, levererad av en ensemble som hyser en så stor kärlek till materialet att musiken framförs med den vördnad och respekt som riktig rock’n’roll förtjänar.

För mer information, besök www.bebopalulashow.com