RECENSION: Beat The Devil, Bridge Theatre London ✭✭✭✭

Theatrecat Libby Purves är tillbaka i bänkraderna för Beat The Devil på Bridge Theatre i London och det är en strålande Fiennes i högform!

Ralph Fiennes i Beat The Devil. Foto: Manuel Harlan Beat The Devil

Bridge Theatre London

4 stjärnor

Boka biljetter

Efter nio månaders exil – min cellgiftsbehandling avslutades precis när lockdown började – kände jag mig som den gamle sjömannen i Ancient Mariner, så gott att vara tillbaka:

”O glädjedröm! Är detta verkligen ett ljusbord jag ser?

Är detta en scen, är detta en pjäs?  Är detta mitt eget land?”

I Steve Tompkins eleganta teater har man glesat ut stolarna och publiken sitter utspridd i par eller familjegrupper, med en och annan ensamvarg som jag i ensamt majestät på en bekväm plats i tomrummet. Benutrymme nog för en giraff. På scenen kastar tre bleka skärmar ett spöklikt blåaktigt ljus över våra maskerade ansikten. Den modiga, riskvilliga kommersiella teatern är åtminstone tillbaka, medan gamla trötta National Theatre och South Bank längre upp längs floden fortfarande vilar tysta i ett täcke av statliga subventioner.

Social distansering är naturligtvis inte den enda begränsningen: för Bridge Theatre väntar en säsong av monologer med minimalistisk scenografi. Det blir nypremiärer av Talking Heads samt verk av Yolanda Mercy, Inua Ellams och Zodwa Nyoni. Och Covid-19 måste förstås ha sitt att säga till om som startskott, så säsongen inleds med Ralph Fiennes under ledning av Nicholas Hytner i en monolog av David Hare. Den handlar om när Hare drabbades av sjukdomen (tidigt under pandemin), hans sexton dagar av lidande och hur han med växande raseri ser på regeringens hantering av krisen. Elaka tungor har sammanfattat det som ”Gammal gubbe får svår influensa, skyller på Tories”. Vilket förstås är orättvist: det är värre än influensa. Och framför allt var det förvirrande för alla, eftersom sjukdomen var helt ny.

Egentligen är de mest intressanta delarna av Hares vackert skrivna berättelse just de som handlar om det okända, även om det i mitten av mars – när han först insjuknade – inte fanns lika mycket medicinsk information som det gjorde senare. Vi känner nu till det märkliga i att många patienter kan ha farligt låga syrenivåer i blodet och ändå verka nästan okej, inte så andfådda som man förväntat sig, samtidigt som deras organ tar stor skada i en ”cytokinstorm”. Det är ett skäl att ha både en oximeter och en termometer hemma, för att tidigt upptäcka när syret sjunker mot och under 90. (För en lättillgänglig genomgång av vetenskapen, här är min artikel i Times: några veckor senare.

Ralph Fiennes i Beat The Devil. Foto: Manuel Harlan

Hare berättar hur han, efter att ha smittats av denna ”dåliga nyhet insvept i protein” i en kvav och instängd redigeringsstudio – dessa trånga skrubbar i West End som värms upp av maskinerna – gick igenom den ganska vanliga upplevelsen att bli riktigt dålig under den andra veckan. Först kände han sig ”andfådd” men förväntade sig en vilosam influensa med gamla krigsfilmer på TV (”Noel Coward i vita kortbyxor som låtsas vara kapten”) och trodde efter fem dagar att han var pigg nog att laga familjemiddagen. Febern sköt i höjden, och hans rädsla och ilska växte. Vid ett tillfälle vägrade han att läggas in på sjukhus eftersom folk där fick covid, trots att hans husläkare påpekade att han ju redan hade det. Hans hyllning till frun Nicole är rörande: när hans temperatur föll farligt efter en febertopp lade hon sig på honom för att värma honom. Inte precis en kvinna som prioriterade social distansering i hans påstådda isolering, konstaterar han torrt.

Det är roligare och mer sympatiskt än vad vissa recensioner har antytt, och väl värt de femtio maskerade minuterna. Hares politiska åsikter kommer inte som någon överraskning, och det finns en verklig skärpa i hans beskrivning av Boris Johnson som ”kämpar med sina instinkter” som en libertarian som stänger ner den nation han så länge längtat efter att leda, då viruset verkar ”direkt anpassat för att hitta hans svagheter”. Han dundrar mot den bristande beredskapen, bristen på skyddsutrustning, de misslyckade tidiga testerna och de absurda tillstånden för Cheltenham-festivalen. För honom verkar det ibland som om regeringen befinner sig i en djupare feberyra än han själv. På andra sidan Atlanten finns Trump, som gör honom än mer ursinnig.

Allt är sant, befriande och skickligt utformat, och man får vara glad att Hare tillfrisknade på dag 16. Fast han insåg själv att han inte var redo för vanligt arbete riktigt än – till exempel att styra landet, vilket Boris Johnson gjorde mitt i ett kabinett för vilka, konstaterar han, ordet medioker var en komplimang. Han sörjer offren som dog. Han är förbehållslöst beundrande inför Merkel och Ardern men nämner inte Sverige. Ibland trixar han lite med tidslinjen: när han talar om sin tionde dag – 26 mars – rasar han mot regeringens brist på ånger över de höga dödstalen under den andra veckan i maj. Som politisk poäng är det rimligt, men som berättande är det lite av ett fusk.

Men det var en kraftfull timme, och Fiennes framför den perfekt. All heder åt Bridge Theatre.

Till 30 okt

BOKA BILJETTER TILL BEAT THE DEVIL