RECENSION: Birds Of Paradise, Drayton Arms Theatre ✭✭✭

Birds Of Paradise

Drayton Arms Theatre

Fredag 5 maj 2017

3 stjärnor

Boka nu

Det driftiga produktionsbolaget MKEC Productions ger oss ännu ett föga känt verk i en snyggt effektiv uppsättning, huserad i det där användbara rummet ovanpå en pub i South Kensington. Jag har tidigare sett dem göra ett utmärkt jobb med 'The Baker's Wife' och sedan, helt fantastiskt, med 'Lucky Stiff'. Nu bjuds vi på den brittiska premiären av en underhållande historia som, trots att den kom och gick nästan obemärkt Off-Broadway för hela trettio år sedan, idag känns alltmer relevant och i linje med samtida smak. Så, full poäng till Marc Kelly och Elizabeth Chadwick för att de grävt fram den ur arkivet för "shower som aldrig slog igenom" och gett den nytt liv.

Vi befinner oss i en värld av 'vanligt folk', oglamorösa, genomsnittliga och ofta förbisedda: de skulle mycket väl kunna vara de 'bortglömda människor' som röstade fram Trump i skaror. De påminner sannerligen om de karaktärer som nu vandrar – och sjunger och dansar – på Broadways scener i verk som 'Fun Home', 'Waitress', 'Come From Away' med flera. En grupp amatörteaterentusiaster i en liten stad på Harbour Island (Rhode Island, gissar jag, snarare än Florida) genomför en radikal innovation: en musikalversion av Tjichovs älskade komedi 'Måsen'. Om du tyckte det var 'intressant' att se hur Schönberg och Boublil-Natel transformerade Victor Hugo, vänta bara tills du får se vad det här gänget gör med Anton Tjechov.

All handling utspelar sig i det ombyggda kapellet som fungerar som lokalsamhällets kulturhus, och ensemblens personliga och privata bekymmer är här betydligt viktigare än engagemanget för föreställningen. Det vill säga ända tills stadens mest berömda son återvänder – Lawrence Woods (ännu en gemytlig insats av Ashley Knight), som blivit en hyllad teaterstjärna och nu kommit för att 'observera' en repetition. Han har en gammal flamma i Marjorie (Victoria Waddington) – som påminner om Irina, men som likt en Trigorin hinner inleda en flirt med Julia (Lottie Johnson), vars likhet med Nina är mer än tydlig. Precis som hos Tjechov är pjäsen-i-pjäsen skriven av Marjories/Irinas son, Homer/Konstantin (James Kenneth Haughan), och den är precis lika usel – på ett ganska underbart sätt. Öppningsnumret i andra akten, hämtat från Homers opus 'Penguins Must Sing', är storartat underhållande. Detsamma gäller den utsökt fylliga körsatsen i första aktens final, 'Imagining You', som dröjer sig kvar långt efteråt. Oli Rew, kapellmästare, har gjort ett strålande jobb med partituret och håller ihop alla från sin passande plats vid pianot på scenen.

Hela iscensättningen är faktiskt gjord på ett skissartat, nästan improvisatoriskt vis, vilket riktar fokus direkt mot karaktärerna som alla speglar personerna och händelserna i Tjechovs drama på snyggt komiska och rörande sätt. Stuart Scott är en rolig Dave, Elizabeth Chadwick tar sig an rollen som Hope, Stephanie Lyse är Stella och Ryan Taylor spelar Andy. Det är en del rörelse i det begränsade utrymme som de åtta skådespelarna har till förfogande, men i grunden är detta en pjäs med sånger. Numren är välskrivna, melodiösa, välkaraktäriserade och generellt koncist formulerade. Upphovsmännen (David Evans – manus och musik – och Winnie Holzman – manus och text) skrev sedan många andra saker, men det var Holzman som blev odödlig genom sitt samarbete med Stephen Schwartz i 'Wicked'. Här märks det att de testar en genialisk idé och nästan lyckas fullt ut.

Problemet med Tjechovs dramer är att det inte händer särskilt mycket i dem. Och trots att Woods dras allt djupare ner i träsket kring 'Sea Gull: The Musical' och övertalas att stanna för att regissera den ordentligt, och trots att Knight lägger ner stor energi i sitt engagemang – vilket inte så lite påminner om Kirk Douglas regissör i 'The Bad and the Beautiful' – så finns det gränser för vad som kan uppnås i denna situation. Inte ens verkets första regissör, ingen mindre än Arthur Laurents, lyckades göra det till en succé. Evans och Holzman befinner sig konstitutionellt så långt ifrån Moskva Konstnärliga Teater att de helt enkelt inte vet hur de ska få det här att leva och andas, än mindre tycks de ha något att 'säga' om det. Eller, om de hade det, så väljer de – ett klassiskt misstag – att inte säga det, utan föredrar att tvinga in Tjechovs originalitet och ärlighet i Broadway-musikalens klichéer och formler, i hopp om att dessa ska rädda dem. Det gör de inte.

Nåväl, det gör inget. Vi får åtminstone höra alla skämt och sångerna (som ofta är charmiga). Väl värd ett besök.

BOKA BILJETTER TILL BIRDS OF PARADISE PÅ DRAYTON ARMS THEATRE