RECENSION: Bitter Wheat, Garrick Theatre ✭✭✭

Julian Eaves recenserar Bitter Wheat, en ny pjäs av David Mamet med John Malkovich i huvudrollen, som nu spelas på Garrick Theatre i London.

Alexander Arnold, John Malkovich, Ioanna Kimbrook och Doon Mackichan i Bitter Wheat. Foto: Manuel Harlan Bitter Wheat Garrick Theatre

19 juni 2019

3 stjärnor

Boka nu

Det här kommer att bli en fantastisk pjäs när den väl är klar.  Just nu känns det som ett ganska grovt utkast till vad som – med tiden – skulle kunna bli en givande och fascinerande utforskning av Harvey Weinstein-skandalen (Hollywoodproducenten som anklagats av otaliga offer för sexuellt utnyttjande) och den efterföljande #MeToo-rörelsen. (Programbladet meddelar oss att "Detta är ett fiktivt verk. Namn, karaktärer, platser och händelser är antingen produkter av författarens fantasi eller används fiktivt", etc.  Men det är bara advokater som behöver bry sig om det.)  Författaren David Mamet, som tidigare skrivit mycket skickligt om den amerikanska filmindustrin, har haft flera världspremiärer här, men de har vanligtvis regisserats av andra – några av världens främsta regissörer.  Här väljer han att regissera själv, vilket är en blandad välsignelse i en pjäs med så många brister (karaktärsteckning, intrig och struktur, för att bara nämna tre ganska allvarliga).  Till detta kommer dock den betydligt svårare utmaningen i att ha en stor stjärna i huvudrollen – John Malkovich, som återvänder till scenen efter 30 långa år – som, även om han lockar publik, i sin scenpersonlighet visar sig vara raka motsatsen till den roll som författaren skapat.  En annan regissör hade kanske lyckats dölja en del av dessa svagheter, men Mamet låter oss generöst nog se dem alla i det kalla, hårda skenet från Neil Austins ljusdesign, utspridda över Christopher Orams lika kyliga och strama retro-Bauhaus-scenografi (komplett med en dadaistisk guldlampa i form av ett maskingevär).

John Malkovich som Barney Fein i Bitter Wheat. Foto: Manuel Harlan

Malkovich bjuder på en genomtänkt, intelligent, för att inte säga intellektuell prestation, och fans blir glada att höra att han står på scenen under nästan hela pjäsen.  Ställd inför ett manus som han temperamentsmässigt inte passar för, och parad med en regissör som inte kan instruera honom hur han ska undvika dess fallgropar, gör han det som vilken skådespelare som helst i hans position skulle göra: han faller tillbaka på det han vet fungerar.  När han ska spela en driven, besatt och mobbande filmmogul, letar Malkovich i sin rollkatalog och hittar... F.W. Murnau, som han spelade i filmen 'Shadow of the Vampire'.  Problemet med den lösningen är att Murnau och Weinstein (okej, Fein) knappast är av samma skrot och korn, och denna karaktärstolkning för oss längre bort från kärnan snarare än närmare.  Trots all kreativ omsorg Malkovich ägnar rollen, saknar hans gestaltning så totalt lidelse att vi aldrig riktigt tror på hans mörker eller hans drifter, vilket gör hela poängen med pjäsen obegriplig. Det som fällde Weinstein var hans köttsliga begär, och om vi inte tror på det så har vi ingen pjäs.

Samma sak kan faktiskt sägas om hur hela manuset är skrivet.  Vi får en rad scener, var och en dominerad av Fein, men dekorerad med figurer som kretsar kring honom.  Som helhet är det ofta möjligt att ana varivån scenerna kommer, men man lyckas aldrig räkna ut vilken gemensam slutdestination de är tänkta att nå.  Det är kanske något Mamet kommer att reda ut i de omskrivningar som lär ske innan Broadway.  Det finns också ett visst nöje i att gissa vem som kan tänkas ersätta den berömda stjärnan: jag satsar mina pengar på Nathan Lane.  Med manuset som det ser ut nu skulle en skådespelare som han förmodligen få betydligt bättre ordning på det.

John Malkovich och Matthew Pidgeon i Bitter Wheat. Foto: Manuel Harlan

Resten av ensemblen klarar sig något bättre, nästan i omvänd proportion till hur mycket tid de spenderar på scenen.  Doon Mackichan spelar Feins sekreterare, Sondra, som en slags lyxigare version av Birdie från 'Allt om Eva', kryddat med en rejäl dos Eve Arden-cynism.  Referenserna till det gamla Hollywood är passande, för det här känns som en väldigt gammaldags pjäs.  Till och med öppningsscenen, där Matthew Pidgeons 'författare' blir söndersliten av Malkovichs iskalla mogul, känns som om den kommer från en annan tid.  Det är synd, eftersom den innehåller en del viktig information om handlingen som vi borde bry oss om (men inte gör).

Doon Mackichan och John Malkovich i Bitter Wheat. Foto: Manuel Harlan

Näst på tur är Teddy Kempners korrupta läkare, Dr Wald, som ger Fein två likadana flaskor med radikalt olika piller. Det ser ut att vara början på en farsartad förväxlingskomik, men leder ingenstans.  Manuset gör ideligen så: bygger upp förväntningar som författaren sedan tappar intresset för.  Det är irriterande.  Vi får också se Alexander Arnold som den fumliga praktikanten Roberto, vars repliker knappt hörs.  Var pengarna än har lagts i den här produktionen, så är det uppenbarligen inte på honom.  Och så har vi katastrofens musa, den naïva starleten Yung Kim Li, spelad av Ioanna Kimbook. Hon är en koreanska med rötter i Kent, helt ensam i Hollywoods varglya.  Hon svälter eftersom hon dumt nog vägrat äta under en 27 timmar lång flygresa (ett av manusets många logiska luckor) och tvingas älta detta under ett viktigt möte som om hon inte hade något bättre att säga.  Mamet lyckas inte riktigt landa skämten här.  När hon sedan återvänder i andra akten är det svårt att se hennes motivation (var hon fortfarande hungrig?).  Som det är nu känns det bara som att lägga förnedring till skam.

Nåväl, där har vi det.  John Malkovichs återkomst till scenen.  Dra era egna slutsatser.

BOKA BILJETTER TILL BITTER WHEAT