RECENSION: Min fru går igen (Blithe Spirit), Duke Of York's Theatre London ✭✭✭

Julian Eaves recenserar Richard Eyres uppsättning av Noel Cowards Min fru går igen (Blithe Spirit), som just nu spelas på Duke Of York’s Theatre i London.

Jennifer Saunders i Min fru går igen. Foto: Nobby Clarke Min fru går igen Duke of York's Theatre,

10 mars 2020

3 stjärnor

Boka biljetter

Ja, här har vi ännu en uppsättning av Noel Cowards ständigt populära berättelse om seanslystna människor, bohemiska medelklassproffs och ett par spöken.  Pjäsen föddes under andra världskrigets mörka dagar 1941, och filmatiserades – vackert – i färg bara tre år senare. Det är ren eskapism som, i rätt händer, kan förtrolla vilken publik som helst.  

Nåväl, nästan vilken som helst.  För bara några år sedan gav producenten Lee Dean, med sin enorma erfarenhet, oss precis samma historia i West End med veteranen Angela Lansbury i paradnumret som mediet Madame Arcati.  Det gick hem.  Och nu är han tillbaka med samma pjäs, om än inte samma produktion.  

Ensemblen i Min fru går igen. Foto: Nobby Clark

Här är regissören Richard Eyre – en oerhört erfaren och klok uttolkare av det mesta (även om Coward faktiskt inte dyker upp mer än en gång i hans CV).  Scenograf och kostymör är den likaledes välrenommerade Anthony Ward, ljussättningen står den mycket välkände Howard Harrison för, och ljudet sköts av den lika rutinerade John Leonard.  Paul Kieve är projektets illusionskonsult.  När ridån går upp för deras scenografi var min första tanke ”trä”: bjälkar, takåsar, oändliga bokhyllor, spiraltrappa, paneler och dörrar... allt i massivt trä.  Samtidigt dök samma ord upp som en beskrivning av det skådespeleri vi var på väg att få se.  Jag vet inte varför tanken slog mig – var stilen ”för” perfekt bunden till det tidiga 40-talet, var det hela för pråligt och detaljrikt så att det tog över?  Vad orsaken än var, fylldes jag av en viss oro.

Emma Naomi och Geoffrey Streatfeild. Foto: Nobby Clark

När skådespelarna väl klev in på scenen bekräftades mina värsta farhågor.  Alla tycktes fastna i samma stela, generaliserade gester och poser, använde samma tillgjorda, strupiga röster och missade i princip varje chans att överraska mig.  Denna uppsättning, producerad i samarbete med Theatre Royal Bath och Jonathan Church Productions, är kanske tänkt som teater för nybörjare, eller för de som föredrar att ”skådespeleri” ska vara enkelt och lättbegripligt i alla lägen, där man inte behöver tänka efter.  

Om man är öppen för att bli ”underhållen” på det sättet kommer man säkert inte ha några problem med att sälla sig till dem som satt och skrattade igenkännande åt denna lätta förströelse. Men här finns inga gapskratt, ingen farsartad galenskap eller hysterisk uppslupenhet.  Det är en ”äkta” välartad, hövlig och ytlig provinstheater.  Jag menar inte för ett ögonblick att det är något fel på den typen av teaterprodukt, men är det nödvändigtvis något man vill betala West End-priser för?  

Geoffrey Streatfeild, Emma Naomi, Jennifer Saunders och Lisa Dillon. Foto: Nobby Clark

Det får bli upp till dig att avgöra.  Under tiden kan man förundras över hur Jennifer Saunders (Arcati) begraver sitt komiska geni under en svävande, möjligen skotsk accent och ögonbryn à la Susan Boyle.  Du kan dra efter andan när Lisa Dillon (författarens fru, Ruth) lyckas locka fram kvällens i princip enda spontana skratt: (LÅNG PAUS.....) ”Han skjutsar henne till Folkestone”.  Dina ögon lär spärras upp när du ser Geoffrey Streatfeild (författaren som gör research om spiritister) göra en sorts blandning av Michael Denison och en genomträngande obehaglig, nasal tenor.  Du kommer att förundras över den malplacerade ”street-cred” som Emma Naomi uppvisar (den spöklika frun Elvira, som av misstag återkallats till livet).  Och man känner för Lucy Robinson (den daltade men beklagade grannen, Mrs Bradman) och Simon Coates som hennes menlöse make, doktor Bradman.  Slutligen har vi Rose Wardlaw som hembiträdet Rose, som serverar – och klantigt spiller ut – drinkarna som en ren pappfigur.  

Ensemblen i Min fru går igen. Foto: Nobby Clark

Om du vill spendera två eller tre timmar i det här sällskapet är det ingen som hindrar dig.  Jag skulle dock råda till viss försiktighet.  Produktionen är full av goda föresatser, men istället för att bana väg till den komiska himlen leder den oss – utan att riktigt nå ända fram – ner i ett dåsigt och tröttsamt helvete.