RECENSION: Min fru går igen (Blithe Spirit), Harold Pinter Theatre, London

Vår egen teaterfantast Libby Purves frossar i sin kärlek till Noël Coward när hon ser Jennifer Saunders i Blithe Spirit, som just nu spelas på Harold Pinter Theatre.

Ensemblen i Blithe Spirit. Foto: Nobby Clark Blithe Spirit

Harold Pinter Theatre

4 Stjärnor

BOKA BILJETTER EN ARCATI UTÖVER DET VANLIGA

Jag tog en gång med mig min systerson till detta Coward-mästerverk, och det som gav mig störst glädje var att han inte visste att det fanns ett s-----. Förrän det dök upp. Därför ska jag, för den nya generationen och de kloka släktingar som köper biljetter åt dem, på ett gammaldags vis undvika spoilers – även om marknadsföringen råkar avslöja en del.

Jennifer Saunders (Madame Arcati) och Lisa Dillon (Ruth). Foto: Nobby Clark

För min del var spänningen denna gång annorlunda och oväntad. Det rörde sig om rollbesättningen av tv-stjärnan Jennifer Saunders som det virriga bymediumet Madame Arcati. Jag erkänner att jag inte hade höga förväntningar; det har funnits generationer av Arcatis sedan 1941. Alltsedan Margaret Rutherford har framstående komedienner stått i kö för rollen, längtandes efter att svepa in sig i bizarra halsdukar och pärlhalsband, trampa uppför backen till Charles Condomines eleganta seans på sin trotjänare till cykel och sedan i en serie storartade tirader föreläsa om livet efter detta innan de faller i dramatisk trans. Jag har sett omkring sex olika genom åren och trodde inte att jag skulle gilla Saunders. Jag älskade Helt Hysteriskt, men förväntade mig överdrivet publikfriande manér och att hon skulle vara för igenkännbar.

Madeleine Mantock som Elvira. Foto: Nobby Clark

Jag hade fel. I Richard Eyres rappt regisserade uppsättning glänser hon, även vid sidan av Geoffrey Streatfeilds expertmässigt Coward-doftande Charles, Lisa Dillons bitska (och stundtals rörande) Ruth, och Madeleine Mantock som en underbart vig, dansande och svalt rökande sexbomb till Elvira. Saunders Arcati är luggsliten men inte en karikatyr: en akademisk slarva som snarare framstår som uppriktigt lärd än överdrivet tokig. Med benen i kors, oavsett om hon kommenderar sällskapet i klumpiga bordsdansformationer, torkar av sin kristallkula mot sin rymliga barm eller dansar omkring och talar i tungor, så helt och hållet förkroppsligar hon rollen. Ingen Edina Monsoon syns till ens för ett ögonblick. Inga halsdukar heller, bara en paisleymönstrad morgonrock och en hatt som jag nästan blir lite sugen på själv.

Lisa Dillon (Ruth), Lucy Robinson (Mrs Bradman) och Geoffrey Streatfeild (Charles). Foto: Nobby Clark

Så, en ren njutning. Denna "osannolika fars" som Coward slängde ihop på sex dagar vid kusten är inte ny för de flesta av oss. Vi som varit med ett tag känner alltför väl till dess torra betraktelser av den fars som är passion, minnets fallgropar och den äktenskapliga irritationens oundviklighet. Vi njuter av det magnifika biblioteket – en sådan där scenografi som publiken längtar efter att flytta in i. Vi njuter av den eleganta ordväxlingen, vare sig det är i Private Lives-stil mellan Charles och Elvira eller de alltför igenkännbara grälen med Ruth. Det bjuds på dimmad belysning och kusliga blåvita effekter, och ett totalt mörker. Och – låt mig säga detta utan minsta spår av en spoiler – regissör Eyre ger Rose Wardlaw i rollen som hembiträdet fria tyglar i slutscenerna. Helt fria tyglar. Hurra. Ta med era syskonbarn.

Spelas på Harold Pinter Theatre till och med den 9 november.