RECENSION: Blood Knot, Orange Tree Theatre ✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar Athol Fugards pjäs Blood Knot, som nu spelas på Orange Tree Theatre i Richmond.

Kalungi Ssebandeke och Nathan McMullen i Blood Knot. Foto: Richard Hubert Smith Blood Knot

Orange Tree Theatre

13 mars 2019

3 stjärnor

Boka biljetter Detta är en av flera nyuppsättningar av Athol Fugard som uppmärksammar att det gått tjugofem år sedan apartheids fall i Sydafrika. Blood Knot var Fugards allra första pjäs, skriven 1960, och blev något av ett landmärke då det var första gången svarta och vita skådespelare stod på samma scen. Man ser tydligt ursprunget till teman och motiv som Fugard senare utvecklade, och som historiskt dokument är pjäsen tveklöst viktig. Som dramatik känns den dock klumpig och daterad, med alldeles för mycket förutsättningslöst småprat och en raspolitik som säkert kändes modig på 60-talet, men som idag framstår som ganska grovhuggen. Ett tecken på hur långt debatten har rört sig är den diskussion som nyligen blossade upp i USA kring rollsättningen av en vit skådespelare i en roll som i pjäsen beskrivs som en person av blandat ursprung. Det Fugard själv såg som banbrytande anses nu vara oacceptabelt.

Kalungi Ssebandeke och Nathan McMullen i Blood Knot. Foto: Richard Hubert-Smith

Handlingen utspelar sig i en dyster kåkstad utanför Port Elizabeth, återskapad av scenografen Basia Binkowska med korrugerad plåt runt hela Orange Trees arenascen. Två sängar, ett spritkök och en hög enkla tillhörigheter utgör hemmet för de två bröderna Morrie och Zach. De tillhör båda den svårdefinierade gruppen ”Cape Coloured” – de har samma mamma men olika pappa. Morrie kan passera som vit, medan Zachs utseende är tydligt svart. Pjäsen tar sin utgångspunkt och sitt slutgiltiga lugn i apartheidsamhällets outtröttliga dömande baserat på rasmässigt ursprung, och dess frätande effekt på alla inblandade – även de som inte är sämst lottade i samhället.

Zach försörjer dem genom ett tröttsamt och förnedrande jobb som bärare och säkerhetsvakt, medan Morrie sköter hushållet pedantiskt i ett försök att spara deras knappa resurser så att de en dag kan lämna kåkstaden och köpa mark någon annanstans. Zach söker istället flykt genom sprit och kvinnor, och de enas om en kompromiss där de skaffar en brevvän åt Zach för att ge honom ett romantiskt utlopp. Men det är Morrie, som är den utbildade, som skriver de romantiska breven. Situationen spårar ur när det står klart att mottagaren inte bara vill ha kontakt, utan dessutom är vit och därför – livsfarligt nog för dem – utom räckhåll. De bestämmer att Morrie ska bli den som får träffa henne, iklädd en snygg ny kostym som de har bränt sina besparingar på.

Kalungi Ssebandeke i Blood Knot. Foto: Richard Hubert-Smith

Fram till denna punkt har handlingen, även om den stundtals är lite långsam, en fängslande realism kryddad med humor som de två begåvade skådespelarna förmedlar briljant. De sydafrikanska accenterna är trovärdiga, det finns ett bra flöde på scenen och tempot sitter. Man känner tydligt närvaron av regissören Matthew Xias skickliga hand, som har stor erfarenhet av att regissera Fugard. Man köper verkligen relationen mellan bröderna. Nathan McMullen är helt övertygande som den petiga och välorganiserade Morrie, som desperat söker sin brors godkännande och fokuserar all sin energi på drömmen om ett annat liv. Kalungi Ssebandeke spelar Zach med en sval och sorglös elegans; han vägrar låta sig brytas ner av vardagens slit och bär på en stolt vision om framtida möjligheter. Det finns också fina detaljer från det kreativa teamet, framför allt i Xanas enastående ljudbild som skapar trovärdiga bakgrundsljud från den afrikanska utomhusmiljön blandat med syntljud som höjer spänningen och atmosfären.

Nathan McMullen i Blood Knot. Foto: Richard Hubert-Smith Men under den sista halvtimmen ändras tonläget markant och vi tas med på en resa som, hur sann mot tidsandan den än må ha varit, inte riktigt övertygar som en dramatisk vändning. Genom ett rollspel som började redan i barndomen blottläggs brödernas förakt för varandra. Morrie kan inte förlåta sin bror för att han påminner honom om hans ursprung, och när han väl är klädd som en vit man utstrålar han en arrogant rasöverlägsenhet. Zach har i sin tur inte mycket till övers för sin bror när maskerna faller. Idag är den rasistiska ideologins roll i att ställa olika samhällslager mot varandra och korrumpera dem som själva är offer för systemet välkänd. Men det här långa avslutande rollspelet blir för utdraget och känns i grunden oäkta, som om det vore påklistrat på ett naturalistiskt drama som dittills rört sig framåt i ett lugnt tempo. Det känns som om Fugard hade läst för mycket Samuel Beckett innan han skrev pjäsen utan att riktigt ha smält det. Den energi och känslomässiga intensitet som byggs upp i början av andra akten går förlorad, trots skådespelarnas heroiska insatser. Ett betydligt mer välkontrollerat och trovärdigt exempel på hur rasism förvred vanliga människors liv och gjorde alla till offer kan man just nu se i A Lesson from Aloes på Finborough Theatre.

I slutändan känns detta som ett märkligt val av pjäs. I Fugards stora produktion finns det många fina dramer som förtjänar en nyuppsättning och som hade varit minst lika bra, eller mer passande, för att högtidlighålla tjugofemårsdagen av apartheids slut. Man kan inte klaga på skådespelarinsatserna eller produktionen som ramar in dem, men man lämnas med en undran om vad de hade kunnat åstadkomma med ett mer moget material av samma författare.

BOKA BILJETTER TILL BLOOD KNOT