RECENSION: Bluebeard's Castle, Green Opera, Arcola Theatre ✭✭✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar Bartóks opera Riddar Blåskäggs borg, presenterad av Green Opera på Arcola Theatre i London.

Julian Debreuil och Anastasia Inniss. Foto: Nick Rutter. Riddar Blåskäggs borg, Grimeborn-festivalen Arcola Theatre

31 augusti 2022

5 stjärnor

Green Operas webbplats

Bartóks enda opera från 1910 är ett utmärkt val för Grimeborn. Trots att den bara är en timme lång rymmer den en enorm spännvidd av stämningar, allt genomsyrat av en ödesmättad intensitet som bara förstärks av det intima formatet i Studio 1 på Arcola. Green Operas lysande uppsättning gjorde ingen besviken; den bjöd på rejäl slagkraft från de två fina huvudrollsinnehavarna och en knivskarp orkesterklang, skickligt samordnad av John Paul Jennings.

James Corrigan. Foto: Nick Rutter

Handlingen är sparsam och lätt att sammanfatta: allt handlar om atmosfär och undertexter. Blåskägg tar med sig Judith till sin imponerande, mörka borg – här gestaltad som en konstnärsateljé – och hon insisterar orädd på att släppa in ljuset trots hans varningar. Hon öppnar sju dörrar som var och en avslöjar en imponerande eller slående vy, men där varje scen är fläckad av blod. Sångstilen är till största del deklamatorisk för båda parter, medan orkestern står för det bildmålarna arbetet. Här har verket skickligt arrangerats för tio musiker, en palett som visar sig vara mer än tillräckligt rik för detta begränsade utrymme.

Det mest nyskapande i Eleanor Burkes uppfinningsrika regi är att befolka scenen med upphittade föremål och återvunnet material, till stor del hämtat från engelska stränder. Flaskor sammanbundna med fiskeredskap och stråk av fjädrar och tyg kombineras till tilltalande installationer som får en framträdande roll i dramat. En förfallen dörr finns givetvis också med, tillsammans med girlanger av tång som får föreställa blommor och en fantastisk fluffig ljuskrona som sänks ner för att representera Blåskäggs skattkammare. Den sista manteln som läggs över Judiths axlar när hon förs bort till Blåskäggs minnespalats blir extra gripande genom sin slitna och trasiga karaktär.

April Frederick och James Corrigan. Foto: Nick Rutter

Det krävs även skräckfyllda rysningar, och dessa förmedlas genom både syn och hörsel. Ett utrullat lakan som skiftar från vitt till spridande röda blodfläckar fångade tonen vid den sjätte dörren perfekt. Orkestern, toppad av Judiths skri, matchade med råge den majestätiska klang som ackompanjerar den femte dörren, där Blåskäggs rike blottas under en hotfull molnhimmel. För att verket ska nå sin fulla kraft måste publikens fantasi triggas av den sensuella obehagskänslan i en borg som gråter blod, och denna uppsättning lyckades sannerligen väcka den gnistan hos denne recensent.

Rollerna spelas av två olika lag, och vid premiären fanns en genuin kemi mellan James Corrigan och April Frederick – en blandning av åtrå och rädsla som gjorde spänningen högst påtaglig. Inramningen var mindre apokalyptisk än vanligt; Corrigan framstod snarare som en ensam konstnär som samlade och slukade sina muser – mindre av en mördare och mer av en solipsist. Han lyckades väl förmedla både en längtan efter sällskap och en ovilja att släppa taget om ett exploaterande förflutet. Frederick fångade exakt rätt balans mellan mod och dristighet när hon gav efter för suget att få veta mer. Hon gestaltade också rörande den tomhet som uppstår när man plötsligt inser att man nu vet mer än man någonsin önskat, eller ens behövt.

April Frederick och James Corrigan. Foto: Nick Rutter

Med tanke på dess stjärnroll i berättelsen måste vi nämna orkestern mer ingående. John Paul Jennings ledde ensemblen med både finess och varsamhet – i de mer storstilade partierna fick de suveräna musikerna ta plats, men han dämpade och nyanserade ljudbilden expertmässigt för att lyfta fram rösterna när de behövde prioriteras. Med endast ett instrument per stämma fick alla chansen att glänsa med sin individuella karaktär, särskilt träblåsarna, men kollektivets kraft fanns där så fort det behövdes.

Denna uppsättning i kammarformat övertygade mig totalt – dramatiken förstärks genom att åskådaren dras in, utan att mycket av klangen går förlorad i den mindre orkestern. Operan kan läsas på flera plan: som ett stycke abstrakt symbolism påverkat av Richard Strauss expressionistiska verk, eller som en moralisk liknelse om hur djupt vi egentligen bör försöka tränga in i psyket hos dem som står oss närmast. Vi lämnade teatern med mycket att fundera över och minnet av en stram, tekniskt imponerande och – i bästa bemärkelse – krävande föreställning. Passa på att se den antingen på Arcola eller senare denna månad vid Asylum Chapel i Peckham. Som en extra bonus planteras ett träd för varje såld biljett.

Riddar Blåskäggs borg spelas på Arcola Theatre i London fram till 3 september och därefter på ASYLUM i London mellan 13–18 september 2022. Gå med i vår sändlista. Andra recensioner från Grimeborn 2022

Läs även recensionen av Trollflöjten på Arcola Theatre

Läs även recensionen av The Boatswain's Mate på Arcola Theatre