RECENSION: Bounder And Cad, The Pheasantry ✭✭✭✭

Bounder and Cad

The Pheasantry

3 september 2016

4 stjärnor

Beskrivna som den "raffiga cabaretduon som regeringen försökte censurera, ända tills de fick premiärministern att dansa i strumplästen", är Bounder and Cad två brittiska herrar i sena tjugoårsåldern. I samma anda som Fascinating Aida och Kit and The Widow sätter de nu sin prägel på Londons kabarésceen med en humor som fick publiken på The Pheasantry att kikna av skratt trots ett regnigt London i lördags.

I sin nya föreställning "Warning: - Implicit Content" framförde Adam Drew (Bounder) och Guy Hayward (Cad) två fyrtio minuters set, ackompanjerade av Ben Comeaus flinka fingrar vid pianot.

Det råder ingen tvekan om att deras träffsäkra tolkningar av aktuella händelser, politik och den brittiska folksjälen slår huvudet på spiken och verkligen utmanar det brittiska etablissemanget. De öppnade med en hyllning till "playboy-prinsen" Harry till tonerna av Prince Ali från Disneys Aladdin, där duon visade prov på sin knivskarpa kvickhet. Avslutningsnumret "Greece Frightenin’!", som skildrar Merkel och Tsipras förhandlingar om Greklands krispaket, var en riktig höjdare. Bounders tolkning av Merkel fick de flesta av oss att gråta av skratt.

Materialet under kvällen var av blandad karaktär; en smörig kärleksvisa (bokstavligt talat om ost), en sång om en kärlekstörstande val, och en version av Debussys Claire de Lune sammanflätad med A Nightingale Sang in Berkeley Square. Den sistnämnda kändes något udda i sin uppbyggnad, men var trots det förtrollande att lyssna på.

Pianisten Comeau håller tempot uppe och ackompanjemanget gnistrar hela kvällen. I en intim lokal som Pheasantry är det lätt att instrumentet tar över, men Comeau balanserar perfekt med pojkarna och bjuder på ett oklanderligt ackompanjemang rakt igenom.

Allt genomsyras av en typiskt brittisk känsla – humor som bjuder in publiken till skratt snarare än att förlöjliga, och en retsam jargong dem emellan som gör att man känner sig delaktig i alla interna skämt.

Jag ser fram emot att se vilket nytt material dessa två filurer hittar på under det kommande året, i takt med att Brexit närmar sig och de fortsätter att gräva djupare i den brittiska mentaliteten.

När det gäller låten som censurerades av premiärministerns kansli – den som fick Bounder and Cad att kallas Storbritanniens svar på Pussy Riot – så var deras smarta tolkning av Cameron/Clegg-samarbetet både fyndig och bjöd på fantastiska musikaliska kontrapunkter som gav mersmak.

LÄS MER OM BOUNDER AND CAD