RECENSION: Bounder and Cad, The Pheasantry – januari 2017 ✭✭✭

Bounder and Cad The Pheasantry

18 januari 2017

3 stjärnor

Det är alltid ett nöje att upptäcka begåvade nya skribenter, och den här duon är verkligen underhållande. Som sprungna ur Cambridge Footlights står Adam Drew för lejonparten av de kvicka texterna (skrivna till befintliga melodier), ackompanjerad av Guy Hayward, medan Ben Connor hanterar pianot med tydliga influenser från Art Tatum (bland många andra storheter). De har skapat ett antal finurliga visor och dagsaktuella sketcher som har fångat publikens uppmärksamhet, inte minst genom spelningar på anrika adresser som 10 Downing Street. Just nu befinner de sig i ett intressant skede i karriären, där vägen framåt kan leda i flera olika riktningar samtidigt.

Måltavlorna under deras januarispelning på The Pheasantry sträckte sig från prins Harry till "The Oxbridge Blues" (framförda till tonerna av psalmerna 'Jerusalem' och 'I Vow To Thee My Country', även känd som 'Jupiter'). På sätt och vis bjuder de oss på en konsert med ”den rikaste procenten”. Deras uppdrag tycks vara antingen att underhålla de egna leden eller att upplysa den stora massan utanför. Som Drew förklarade när han utvecklade innebörden av deras namn: ”En 'bounder' är en man som inte är en gentleman men som beter sig som en, och en 'cad' är en gentleman som inte beter sig som en.” Detta är i sig underhållande, men tål kanske inte att upprepas allt för ofta.

Den omsorg och fantasi de lägger ner på sina texter tyder dock på att de har högre ambitioner än så. En av deras förebilder, Tom Lehrer, hyllas ofta för sin förmåga att skapa en egen värld i varje sång – en värld som står emot tidens tand och modeväxlingar. Det finns tecken på att Bounder & Cad kan vara på god väg att följa i Lehrers fotspår. Särskilt två nummer i andra akten utmärkte sig, båda med fransk anknytning: 'We bound around' är ett av Michel Legrands bästa stycken, som här fått nya engelska texter som fungerar briljant, samt en parodi på Blomsterduetten ur Delibes 'Lakmé'. Den senare, med titeln 'The Flour Duet', hämtar sin inspiration från Hela England bakar men känns stark nog att stå (och jäsa) på egna ben.

När det gäller scenframställningen har killarna en bit kvar till en helt ”slipad” föreställning. I första akten bar de svarta polotröjor och svarta byxor... och exakt samma outfit i andra akten. Inga gästartister var inbjudna; de förlät sig helt på att deras pianist bröt av med en improviserad önskestund för att ge dem andrum (vilket visserligen drog in publiken ytterligare, men ingen kände sig direkt manad att lämna sin plats). Dessutom står de båda på scen hela tiden. Det vore inte svårt att variera upplägget något.

Tillsammans med detta får vi en katalog av studentikosa humoresker, med gemytligt skabrösa skämt på de mäktigas och självgodas bekostnad. Det är helt i sin ordning; det finns en marknad för sådant. Jag tror dock att dessa artister är kapabla till mer än så, och att de har goda förutsättningar att skapa något som lever kvar långt efter att den första inspirationen lagt sig.

BOUNDER AND CAD UPPTRÄDER REGELBUNDET PÅ THE PHEASANTRY