RECENSION: Brass, Hackney Empire ✭✭✭✭✭

Brass

Hackney Empire

26 augusti 2016

5 stjärnor

NYMT fyller 40 år i år och är en rent ut sagt enastående organisation. Deras flaggskeppsuppsättning denna sommarsäsong, inhyst under två fantastiska dagar på Frank Matchams magnifika Hackney Empire, var en alldeles förtjusande händelse. En galapublik slöt upp för att hylla, skratta och gråta åt denna episka berättelse om en blåsorkester från Leeds under första världskriget, som slungas likt en granat från sin harmlösa fritidsklubb för fabriksarbetare rakt ut i Flanderns skyttegravar.

Benjamin Till har gjort efterforskningar för denna berättelse i – bokstavligt talat – årtionden, skrivit manus (med dramaturgi av Philippa Goslett och ytterligare sångtexter av Nathan Taylor och Sir Arnold Wesker), och sedan tagit sig an det herkuliska arbetet med att förvandla allt detta till ett enhetligt musikdrama. Verket hade premiär på Leeds City Varieties Music Hall för två säsonger sedan och belönades då med UK Theatre Award för bästa musikalproduktion. Den uppsättningen, av regissören Sara Kestleman, koreografen Matt Flint och kapellmästaren Benjamin Holder, har spelats in och finns tillgänglig via NYMT.

I skrivande stund lyssnar jag på den inspelningen. Musikalens partiturer är något man vill – och behöver – återvända till gång på gång. Till och hans medarbetare besitter en sådan enorm talang att det inte finns en enda rad, fras eller takt som inte tål att höras igen. Ärligt talat är det en häpnadsväckande bedrift. Mark Shenton har sagt att den hör hemma på National Theatre, och han har inte fel. Den subventionerade sektorn skulle kunna sätta upp en produktion i denna skala, men verket skulle lika gärna – med en något mindre ensemble – passa utmärkt på den kommersiella teaterscenen i West End. National Theatre letar naturligtvis efter en efterföljare till 'War Horse'. Här har vi en intressant kandidat som verkligen tål att tänkas på.

I likhet med Conor Mitchell, vars 'The Dark Tower' jag recenserade tidigare i veckan, är Till förutom textförfattare och dramatiker även en komplett kompositör som inte lämnar över något av musiken till andra. Är det en slump att vi nästan rygg i rygg återupptäcker partiturer från två musikalkompositörer som skriver varenda ton vi hör – alla arrangemang, både vokala och instrumentala? Ribban för komponerandet ligger oerhört högt här, särskilt när musiken är så utsökt och vackert hantverksmässigt utformad för att berätta en spännande scenisk historia. NYMT-ensemblen på Hackney Empire tar oss med på en oförglömlig resa, iscensatt av den visionära regissören Hannah Chissick i symbios med koreografen Sam Spencer-Lane, i en enkel men skrämmande scenografi av Jason Denvir, briljant och uttrycksfullt ljussatt av David Plater. Ljuddesignen av Tom Marshall är ett skolexempel på hur man projicerar 50 röster och en orkester på 20 personer i ett så kavernöst rum som Empire, mer om detta strax.

Scenspråket är slående, oroande och ständigt överraskande. Med inget annat än tomma emballagekristor i trä, staplar av ammunitionsgranater och en giljotin-formad diagonal podie som skär genom fonden, utspelar sig handlingen på en nästan helt öppen yta. Ändå är kostymerna, sammanställda av Anne-Marie Horton, skoningslöst naturalistiska, vilket riktar allt fokus mot de mänskliga ödena i en värld som tycks erbjuda mycket lite i vägen för personlig tröst eller skydd.

Från den inledande, nästan Brecht-artade början när ensemblen samlas, scenljusen klickar igång och salongsbelysningen gradvis dämpas, befinner vi oss i en repetitionslokal för en blåsorkester. Alla samlas för att presentera ett öppningsnummer som är nytt för Hackney-uppsättningen: en genomspelning av ett till synes 'traditionellt' tävlingsstycke, av den sort som Vaughan-Williams kunde ha skrivit och som ett band likt det vi ser mycket väl skulle kunna ha framfört. De medverkande bär arbetskläder. De skulle kunna vara anställda vid ROF Barnbow, Leeds enorma ammunitionsfabrik. Sinnrikt nog ser vi en blandning av kostymklädda musiker från orkesterdiket som tagits upp på scen, skådespelarmusiker som spelar med dem, och vissa skådespelare som mimar som om de också spelade, med subtilt stöd av tyngre slagverk under scenen. Effekten är fullkomligt harmonisk, och det är typiskt för den komplexa samordningen av element som är en av de många glädjeämnena i denna föreställning.

Vi måste också komma ihåg – även om det verkar omöjligt – att detta ungdomliga sällskap har satt ihop hela produktionen på bara två veckor under påsklovet, för att sedan återsamlas under sommaren för att absorbera omfattande manusändringar och därefter lära sig och fullända produktionen på, ja, åtta dagar. Åtta dagar. De är 33 personer i ensemblen (varav endast 7 är veteraner från 2014 års uppsättning) och 18 musiker, varav många står på scen och spelar flitigt. Med bara två dagar i huset före premiär lämnade de tekniska repetitionerna, med sin oerhört komplicerade ljudbalansering, bara tid nog för en generalrepetition av första akten. Det vi såg under premiärkvällens andra akt var alltså allra första gången sällskapet spelade den i sin helhet. Nervositet? Inte ett spår. Det bjuds på enastående insatser från så många i denna förträffliga grupp att utrymmet knappt räcker till för att hylla dem alla, däribland: Ruby Ablett; Laura Barnard; Anna Cookson; Lucy Crunckhorn; Madeleine Ellis; Oscar Garland; Crispin Glancy; Ben Hiam; Adam Johnson; Robyn MacIntyre; Matt Pettifor; Richard Upton; och Kitty Watson.

Tills musikaliska vokabulär är virtuos och hans behärskning av orkestral och vokal färg symfonisk i både ambition och mästerskap. Musiknumren spänner över en mängd influenser, vilket bidrar till att bredda upplevelsen och verkligen få detta att kännas som det 'stora' krig det var. Ena stunden befinner vi oss i den pigga, sorglösa världen av Gilbert och Sullivan, eller kanske hos Lionel Monkton med muntra salongsvisor, för att sedan höra amerikansk ragtime eller soldater som sjunger sina karaktäristiskt ironiska men optimistiska sånger. Likaså utforskar Till karaktärernas inre känsloliv med ett tonfång som påminner om den moderna traditionen av episk operett, kanske 'Les Misérables' värld – ännu en storslagen berättelse om vanliga människor som kämpar mot omöjliga odds. Titelsången, en heroisk tenoraria (sjungen med oförglömlig kraft här av Ben Mabberley – som passande nog kommer från norra England, precis som många i ensemblen), har den sällsynta förmågan att träffa lyssnarens djupaste emotionella sårbarhet, på det sätt man finner i melodier av exempelvis Nino Rota, en annan kompositör av episka sagor om krocken mellan det privata och nationella ödet. Och hela tiden, aldrig långt borta, finns den hemsökande välljuden från kornetter, trumpeter, tromboner och tuba, uppljusad av klockspelets klang och livad av en virveltrummas puls.

Gång på gång, genom hela detta långa och detaljerade verk, upprätthålls balans och koordination med högsta konstnärliga skicklighet. Musikaliskt är detta i hög grad tack vare den fantastiska relationen mellan kompositören och hans kapellmästare, här Alex Aitken – en NYMT-veteran tillika musikchef på Stowe. Hans minutiösa och uttömmande förberedelse av det enorma och ständigt varierande partituret, kombinerat med en ihärdighet att alltid vara trogen verkets kreativa intention, innebär att han från sin dirigentplats utövar en avslappnad, diskret och osviklig kontroll över föreställningen.

Och detta är ytterligare en sak som vi har NYMT att tacka för. Det uthålliga stödet för och utvecklingen av nya talanger, sida vid sida med de bästa och mest erfarna proffsen i branschen, är en av kompaniets främsta bedrifter. Det stora nätverket av finansiering, välgörenhet, det outtröttliga stödet från familjer och vänner samt biljettförsäljningen (allt till ytterst konkurrenskraftiga priser, bör noteras) som finansierar detta är en investering, inte bara i de unga människorna som passerar genom kompaniet generation efter generation, utan även i teaterindustrins framtid.

Med sådana framgångar i ryggen står detta sällskap dock absolut inte stilla. Istället smider man planer för ännu större stordåd. Bland de dignitärer från brittisk musikalteater som fyllde teatern för att se detta underverk viskades det om spännande framtida utvecklingar. Så håll ögonen öppna och håll utkik när biljetterna till 2017 års säsong släpps.

BESÖK DERAS WEBBPLATS FÖR ATT FÅ VETA MER OM NYMT:S EVENEMANG